Pojken med cykeln

Betyg: 3 monument

Mycket cyklande, snabbt filmat på förstadsgator. Från barnhemmet till förstaden. Från personalomsorg till den främmande kvinnan som av någon anledning bryr sig om honom. Från längtan efter pappan till ett accepeterande av pappans avstånd. Från brutalt våld till en sorts förlåtelse. Från en trasig byggfutt i skräpskogen längs vägen, till en grillfest hemma på gården. Från övergivenhet till ett hem?

Viktigt, välspelat - men det blir inte någon riktigt stor film. Som om berättelsen ändå inte lyfter. Det blir bara de, inte du och jag. Det blir en betraktelse, inget deltagande.

Det stora blå

Betyg: 3 monument

Vackra hav. Vackra stränder. Vackra små grekiska byar på klippor ovanför havet. Vackert filmat. Vacker musik. Och mycket konstiga människor. Men det gör inget att de är konstiga för människorna är bara bifigurer. Det är havet - och möjligtvis delfinerna - som är huvudpersonerna. Det blir gammaltestamentligt med ord ur Psaltarens 103:e psalm: "människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom". Tragiskt, både i sin människosyn och i sin kultursyn. Människan är ointressant, både som social och kulturell varelse. Det är i djupet, i det oändliga, i det ouppnåeliga som verkligheten egentligen finns, inte bland oss människor. Religiöst helt utan kristendomens sociala förankring. Vackert, men som sagt tragiskt.

Harry Potter och dödsrelikerna del 2

Betyg: 3 monument

Till och med mer färglös än del 1. Här är det nästan bara mörker och en och annan eld som flammar upp då och då - ibland riktigt mycket eld! Men mest mörker. Man skulle kunna tro att mörkret och elden stod i kontrast till varandra, men det fungerar inte så. De hör snarare ihop, som om J K Rowlings läst Erik Blombergs "Var inte rädd för mörkret". Både ondskan och godheten ryms inom oss, vi bär en del av bägge. Kanske en tolkning av den klassiska lutherska människosynen: "benådad syndare". Här är i alla fall Kristus tydligt närvarande i Harry Potters gestalt, nederstigen till dödsriket, uppstånden ifrån de döda. Pietán som avslutade förra delen av filmen ser vi igen, nu med Hagrid som Maria och Harry som den döde sonen. Smärtsamt.

....eller så handlar filmen om krig och fred och hur man måste förgöra de mäktigaste vapnen för att få en varaktig fred: Kärnvapennedrustning nu!

Unga kvinnor

Betyg: 4 monument

Det är något särskilt med New England, som om träden är större där, eller bara växer snyggare eller att husen är lite mysigare (nu gäller detta 1860-talet!). Hur som helst så blir jag genast förtjust i både människor och landskap. De fyra systrarna leker, spelar teater och klär ut sig just i gränslandet mellan barn och vuxen. Deras lekar är inte bara oskuldsfulla infall, utan också en förberedelse för det som sedan kommer: uppbrott, kärleksrelationer, död, splittring och återförening.

Kanske är det manuset, kanske historien eller skådespeleriet - det blir i alla fall en stor berättelse berättad med ganska små medel. En berättelse om att växa upp, men också om friheten och dess begränsningar - både i amerikanskt 1860-tal och i våra dagar.

Kvinnorna på sjätte våningen

Betyg: 2 monument

Handlar det om klass, kön eller etnicitet? Mötet mellan börsmäklaren Monsieur Joubertoch de spanska hembiträdena som bor på sjätte våningen i samma hus? Är underklassen så mycket lyckligare än överklassen? Är kvinnor så mycket mer levande än män? Är spanjorskor så mycket mer levnadsglada än fransyskor? Knappast, men dessa schabloner bär filmen. Det börjar ändå ganska bra, Monsieur Joubert blir en sorts symbol för godheten - han använder både sina pengar och sitt inflytande för att göra livet lite bättre för hembiträdena. Men när han själv flyttar upp på sjätte våningen så tappar filmen styrseln. Det är klart att det finns en charm i mötet mellan de djupt troende katolska kvinnorna och den rationelle Monsieur Joubert, men när det utvecklar sig till en kärlekshistoria blir det bara dålig film. Från att ha varit en möjligt politiskt intressant film blir det bara en fantasi. En äldres herres sådan.

Mannen från Le Havre

Betyg: 5 monument

Låt mig skriva så här:
Det här är faktiskt den bästa film jag har sett på länge. Det är en saga med ett viktigt budskap. En filmisk och välspelad film. Dessutom handlar den om godhet och har ett lyckligt slut. Utan att vara jolmig. Helt enkelt en mycket sevärd film, som gör att man går från biosalongen och mår bra. Inte illa, Ari Kaurismäki.

Scenerna från Le Havres hamn och de fattiga kvarteren där vår hjälte Monsieur Marx (fundera en stund över hans namn!) bor med sin hustru är tydliga i konturer och färger som bilderna i en serietidning. Serietidningsaktiga är även polisen, barägarinnan och hennes franska bargäster på dekis. Alla är de typer i ett galleri, men fulla av mänsklig godhet och vilja att hjälpa varandra.

På ett sätt är det hela en fantastisk saga. (Ja, det sker under. Flera stycken, faktiskt.) På ett annat sätt är det en märkvärdigt realistisk skildring av fattigdom och utsatthet. Och om hur godheten växer ju mer man ger utav den. Gå och se den! Nu!

Carmen från Khayelitsha

Betyg: 4 monument

Solen är så het om dagen och mörkret är så svart om natten. Men här pågår livet precis som på andra platser på jorden. Bizets opera visar sig utspelas i nutid i en kåkstad i Sydafrika lika säkert som i Sevilla på artonhundratalet. Ofta kan det kännas ansträngt när man flyttar över opera till film, men inte den här gången. Poliserna på polisstationen sjunger lika självklart som kvinnorna på cigarettfabriken. Landskapet, musiken, människorna, vardagen, kärleken - allt sammantaget blir en stark hyllning till livet, trots svartsjukan och våldet. Att denna hyllning framförs på xhosa gör inte saken sämre, snarare blir det universella i berättelsen så mycket tydligare.