Vackra hav. Vackra stränder. Vackra små grekiska byar på klippor ovanför havet. Vackert filmat. Vacker musik. Och mycket konstiga människor. Men det gör inget att de är konstiga för människorna är bara bifigurer. Det är havet - och möjligtvis delfinerna - som är huvudpersonerna. Det blir gammaltestamentligt med ord ur Psaltarens 103:e psalm: "människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom". Tragiskt, både i sin människosyn och i sin kultursyn. Människan är ointressant, både som social och kulturell varelse. Det är i djupet, i det oändliga, i det ouppnåeliga som verkligheten egentligen finns, inte bland oss människor. Religiöst helt utan kristendomens sociala förankring. Vackert, men som sagt tragiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar