Medan åren går

Betyg: 2 monument

Det handlar om ensamhet, fast huvudpersonerna är de mest tvåsamma man kan tänka sig. Ett lyckligt gift par i övre medelåldern som träffades under studentåren och levt tillsammans sedan dess. Deras lycka odlas av alla, inklusive dem själva. I relation till dem är alla de möter ensamma, en del värre än andra. Ensamma och olyckliga i kontrast till deras tvåsamma lycka. Det blir nästan outhärdligt till slut. Feel-good-känslan faller snabbt och istället väntar jag med bävan på katastrofen, som aldrig kommer - och då saknar jag den!

Maten som ideligen serveras är viktig på så sätt att den tillåter drickande. Jag har nog aldrig sett en film där det druckits så mycket vin; det smuttas och bäljas och samtalas - alltid över ett par fyllda vinglas. Riktigt otäckt stundtals.

The kids are all right

Betyg: 3 monument

The kids are all right är en helt allright film. Främst är det det goda skådespeleriets förtjänst. Julianne Moore och Annette Bening som de två mammorna i familjen är medelålders trötta och lever i en relation som har blivit slentrian. Mia Wasikowska och Josh Hutcherson som de två tonårsbarnen suckar uppgivet över mammornas förutsägbara förmaningar och söker på olika sätt efter sina egna, vuxna identiteter.

Som en film om familjelivets förödande och förtjusande sidor är The kids are all right också trovärdig. Den skildrar på ett fint sätt att de människor som står oss närmast är de vi delar vårt liv med och har långvariga relationer till. Inte de som vi har eventuella biologiska band till.

Men, det finns ett stort men, varför måste mannen (spermadonatorn i det här fallet) nödvändigtvis inleda en sexuell relation med en av de lesbiska mammorna. Det är väl knappast trovärdigt??

(Här är två andra filmer där Julianne Moore gör fantastiska roller: Far from heaven och A single man.)

Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare

Betyg: 2 monument

 Bisarrt, politiskt, esteticerande och grymt. Tjuven - tyrannen - den värst tänkbara av människor, faller från sin piedestal som ingen vågat röra och avslöjas i filmens slutord: kannibal! Det beskriver en kapitalism som går över lik inte så mycket för vinst som för njutning. Och filmen visar ingen förlåtelse, ingen försoning, ingen egentlig förståelse för människan; vad hon är och vem hon är. Det är filmens svaghet, människosynen blir lika svartvit som hos den kapitalism den vill skildra. Ändå är filmen allt annat än svartvit. Färgerna fullkomligt kastar sig över mig, kulisserna, ljussättningen, filmvinklarna som bara underbygger känslan av scen och teater är alla laddade med färger - så laddade att Helen Mirrens klänning byter färg beroende på vilket rum hon går in i, bara det är sevärt i sig!

Vackrast är kökspojkens sång när han diskar.

Grey Gardens

Betyg: 4 monument

Det här är en dokumentärfilm från 1976 som blev broadwaymusikal 2006 och spelfilm 2009 med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det är den senaste versionen som jag har sett, men jag önskar att få se den ursprungliga dokumentära. Om någon av bloggens läsare vet hur man kan få tag på den, hör av er.

Big och Little Edie är mor och dotter som lever i en förtärande och förfärande symbios. Men trots att det ohälsosamma i deras bindning är alldeles uppenbart är de ändå skildrade med kärlek och ömhet. De har bara varandra, som Thomas di Leva skulle ha sjungit. Och mitt i den misär som det snygga huset i East Hampton utvecklas till att bli finns två väldigt levande människor.

Jag tycker om den här filmen för att utanförskapet och den psykiska sjukdomen inte står i fokus, utan det gör relationen mellan stora och lilla Edith och deras oberoende drömmar om ett annat liv. Skådespeleriet är mästerligt och berättandet aldrig mästrande, inte ens när kattburksberget växt över den öppna spisen. Kanske är det för att dokumentärfilmarna, bröderna Albert och David Maysles, är närvarande med sina kameror. De registrerar och låter den åldrande Edie och hennes inte längre så unga dotter berätta om sina liv. På så sätt är dokumentären närvarande även spelfilmsversionen, som f ö är producerad av HBO.

Kvinnor utan män

Betyg: 3 monument

Kanske det vackraste öppningsfotografiet jag någonsin sett.En kvinna i svart sjal sitter på en vit mur mot en azurblåhimmel. Tre enkla färger, inget annat. Mycket i filmen är oerhört vackert filmat, ibland drömskt, ibland svårbegripligt - samtidigt som berättelsen också vill vara realistisk om de dagar i Iran 1953 då Shahen genomför en militärkupp stödd av brittiska och amerikanska intressen. Den frihet som kunde anas, blir inget annat än en dröm. Verkligheten innebär diktatur, våld och tortyr.

I detta politiska spel möts fyra kvinnor med olika bakgrund och av olika skäl i en trädgård strax utanför Teheran. Trädgården är mer dröm än verklighet och kanska är det bara i trädgården de kan vara fria.

Oerhört vackert, men kvinnornas öden griper mig inte riktigt. Jag lär inte känna dem, känner därför inte heller så mycket med dem. Förtrycket och ofriheten får sina ansikten, men kvinnorna förlorar sina - kanske är det meningen...

Kärlek på italienska

Betyg: 3 monument

Jag har för mig att Kärlek på italienska gick på bio samtidigt som En italiensk familj på gränsen till sammanbrott. Det är märkligt för det finns mycket som är lika mellan de båda filmerna. Familjer med familjeföretag som står inför förändring, flera generationer som umgås vid middagar, ett av syskonen i den yngre generationen kommer ut som homosexuell... Spelar dessa filmer på våra fördomar om italienare, eller är det verkligen så här? Dessutom är skådespelarinsatserna mediokra och dialogerna halvkväda och dåligt översatta i båda filmerna.

Men Kärlek på italienska har något som jag ändå fascineras av. Jag tror att det är det impressionistiska berättande, som ibland stannar upp i minsta blommas kronblad med vidhängande insekt, eller balsamicosås med basilikablad och färggranna sauterade grönsaker med havskräftstjärtar. För det här är nämligen en matfilm som inte bara skildrar njutningen av att äta utan också den förbannelse som kan vila över vissa maträtter. Det är kryptiskt, precis som det låter, och därför spännande. Tilda Swinton, som ju inte är en italiensk skådespelare, är också kryptiskt gåtfull som huvudpersonen Emma. Slutligen utgör den fantastiska överklassvillan i Milano, med sin utstuderade arkitektur och inredning, ytterligare en fascination för min del.

Pee Wees stora äventyr

Betyg; 2 monument

Som inbiten Tim Burton-fan blev jag förvånad när jag insåg att han regisserat denna film. Jag trodde att jag hade koll på allt han gjort. Pee Wee är en man som beter sig som ett vuxet barn. Han skriker och skrattar mest hela tiden, och har en cykel som han älskar. Men så blir cykeln stulen, och han ger sig ut i världen för att hitta den.

Hela filmen har en stark Tim Burton-anda, med mycket färg, detaljer och pampig filmmusik av Danny Elfman. Pee Wee och hans närmaste vänner är roliga karaktärer, men när filmen tar oss utanför deras hemstad blir det inte så värst intressant. Bäst är helt klart musiken, och Pee Wee som är precis som ett barn i en vuxen värld.