Betyg: 3 monument
De stora människoaporna har varit herrar på jorden i generationer. Människorna finns kvar som stumma flockdjur som driver över savannen eller i intelligenta enklaver eventuellt dolda i högteknologiska bunkrar.
Kanske en sorts frälsningshistoria - vi har bara inte kommit till slutet ännu. Men kvinnan Mae som apan Noa räddar från fångenskap, och visar sig ha en helt egen agenda med både lögner och svek, blir i slutet en Paulus - ännu en lärjunge till Cesars evangelium om att apor och människor kan leva tillsammans. Annars är det mest lag. En lag som säger att apor ska jaga bort människorna, hålla dem ifrån sig och att de är just så opålitliga som Mae visar sig vara. Det är i min mening filmens finess, att människorna är opålitliga och förtryckta, aporna är hårdföra, men sanningssägande och sympatierna ligger hos båda. De som en gång var förtryckta är nu herrar och de forna förtryckarna söker makten igen och de visar sig vara starkare än de nya herrarna tror.
Idémässigt handlar det om rätten att söka sanningen, rätten till historien och kampen om herraväldet; de förtrycktas rätt att göra uppror. Bäst är apornas minspel, grymtningar och teckenspråk - mycket uttrycksfullt. Till det en väldigt snygg scenografi med övervuxna, bortglömda städer, sönderrostade fraktfartyg och igenvuxna järnvägar. Det är också fint att även denna film har med en filosofisk orangutang. Det som brister är berättelsen. Den är för tunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar