Umberto D.

Betyg: 3 monument

En klassisk skildring av fattigdom och värdighet, liksom i flera av De Sicas andra filmer: Cykeltjuven, Miraklet i Milano. Tydligast blir det i den smärtsamma scenen då den pensionerade tjänstemannen Umberto D försöker förmå sig själv att tigga för att få ihop pengar till ockerhyran. Varken kroppen, armen eller handen vet hur man gör och är högst ovilliga att prova. Han är en mycket ensam man, men vid sin sida har han en liten hund, som får hans mat på fattigbespisningen, och Maria, pigan i huset där han bor, hon får sedan det han lämnar efter sig när han ger sig av. 

I botten en samhällsskildring där klasskillnaderna växer efter kriget och de nyrika vänder sig bort från de fattiga - och därmed misslyckade - de under kriget delade vedermödorna med. Ett hårt och fientligt samhälle växer fram i Italien (och världen) på femtiotalet. Fint spelat av amatörskådespelare, men lite för långsamt och sentimentalt. Ett radband kan ge lite hopp (mycket handfast sådant), men bönen som följer är endast ett mekaniskt rabblande.