Syrenlila, duvblå, rosa, orange, turkos... livet och hela tillvaron är snyggt färg- och tonsatt, som en tolkning av Psaltarens 87:e psalm: "överallt sång och dans".
Caféet - där mycket utspelas - är modernt med glasväggar och citroner i stålkorgar på disken, men torget och staden är gammeldags. Vi befinner oss i en brytningstid, som så ofta i filmer. Året är 1967 och vi vet vad som kommer att hända, men de som gjort filmen vet det inte. Samtidigt är känslan som att lägga patiens, en enkel sådan, vi förstår från början att den troligtvis går ut. Dvs de par som presenteras inledningsvis får varandra i slutet.
Mitt i denna sång- och dansfilm sker ett styckmord, men det tycks inte påverka någon överhuvudtaget. Ytterst märkligt, som om världens grymhet inte kan påverka sången och dansen - en extrem tolkning av modernitet och framtidstro.
Bäst är Gene Kelly. Han rör sig med en ungdomlighet som inte alls står i paritet till hans ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar