Betyg: 4 monument
Jag vet inte om jag tycker om Norwegian Wood egentligen. Men jag tycker att det är en otroligt vacker film. Både scenerna inomhus och i naturen är undersköna. Dessutom är det en bra skildring av hur svårt det är att leva nära någon som drabbats av en psykisk sjukdom. Hur lite man förstår av den människans värld när man tolkar världen utifrån sina egna mer vanligt förekommande föreställningar.
Ändå är det något som jag inte kan skaka av mig, trots att det gått lång tid sedan jag såg den här filmen. Det är hur den kretsar kring den unge manlige huvudpersonen Toru Watanabes kärleksaffärer med yngre och äldre kvinnor. Det är många han förför genom filmen, eller som han blir förförd av. Men allt sker, förstås, ur hans perspektiv. På något sätt känns det lite gubbsjukt. Min dotter, som har läst boken, berättar att i den är det den äldre författaren Toru Watanabe som minns sin studenttid i 1960-talets Tokyo, och det därmed finns ett djup i boken som filmen saknar. Tror jag ska läsa den. Och kanske se filmen en gång till. För en sevärd film är det verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar