Trolljegeren

Betyg: 4 monument

                                                                                                           Tusseladd

En påhittad dokumentär om Norges ende trolljägare. Några studenter från Högskolan i Volda blir intresserade av en udda björnjakt och ger sig av med kamera, ljud och reporter för att ta reda på mer. Snart har de ett annat spår. En mystisk man som är ute hela nätterna och återkommer med sargad bil och illaluktande husvagn. Till slut ger han med sig  - de får filma honom för att hans arbetsvillkor är så usla, så lite uppmärksamhet kan inte skada (fast hans tjänst är ytterst hemlig). Han jagar troll. Troll som av någon anledning tar sig utanför reservaten där de hålls. Han bekämpar dem med ultraviloett ljus som antingen får dem att spricka eller förstenas/förkalkas. 

Det är helt galet seriöst, med skakig handkamera, rädda studenter, en iskall jägare och en ängslig ansvarig byråkrat. Här förekommer också en veterinär, specialist på troll, som berättar om att trollen inte tål soljus/ultraviloett ljus på grund av att de saknar D-vitamin. Dessutom får vi veta att de äter sten och det bästa lockbetet är betongsten blandat med grillkol! Annars är det så att de hatar kristendomen och de kan känna kristet blod på långt håll. Så frågan om tron är på liv och död! Bäst är indelningen i vetenskapliga undergrupper: Dovregubbar, Hardingar, Tusseladdar, Raglefanter, Rimtursar och Jotunar (några av dem bergstroll, andra skogstroll).

Filmen är upphittad i skogen och filmteamet har aldrig synts till igen efter inspelningen. Allt är mycket märkligt.

Bruden bar svart

Betyg: 4 monument

Det sägs att detta är Francois Trufaults försök att göra en Hitchcock-film. Det är i sig lite synd, då den står gott på egna ben, men saknar Hitchcocks spännande fotovinklar - även om den är snyggt filmad men mer konventionellt. En kvinna som nyss försökt ta sitt liv, ger sig av men när alla tror hon tagit tåget har hon stigit av på andra sidan och är kvar i stan incognito. Så börjar en hämndodyssé där fem män på ett eller annat sätt får sätta livet till. Alla har de del i mordet på hennes man när de nygifta paret stiger ut på kyrktrappan sekunderna efter vigseln. Först vet vi inte vad som hänt, efterhand avslöjas det och sanningen är nästan värre än vad vi anat.

Jeanne Moreau är bra som den känslomässigt avstängda hämnerskan. Hennes förtvivlan syns bara korta stunder. Det udda är att hon stärks i sitt hämndbegär av en bikt som inte får sin avlösning. Männen hon kallblodigt avrättar är alla självgoda kvinnokarlar och tar henne för en enkel erövring. Så är inte fallet! Roligast är adressen 13 Rue Nemesis och att det är en kruka med sankt paulior som avslöjar henne.

Dödande kärlek/Killer's Kiss

Betyg: 4 monument

Det börjar snyggt med en ensam man på en järnvägsstation. Allt runt om honom är i rörlese, men han väntar. På vad eller vem vet vi ännu inte. Allt kan hända. Och i viss mån gör det det, eller snarare allt har redan hänt. Han återberättar de senaste dygnens händelser. Från det att han upptäcker flickan i lägenheten mittemot, tills han lyckas rentvå sig själv från anklagelsen om mord, dubbelmord. 

En boxare på väg ut ur karriären och en dansös på ett trist dansställe råkar bo grannar. När hennes chef sedan ger sig på henne reagerar boxaren och den komplexa historien tar fart. Fel man blir ihjälslagen, dansösen kidnappas, en tom lagerbyggnad blir vittne till ett fritagningsförsök som delvis misslyckas. En studio där man tillverkar skyltdockor blir scenen för ett dödligt slagsmål med brandpik och yxa och det springs på tak och i brandstegar.

Historien är lite för komplicerad, men det är spännande och välspelat där miljöerna är en del av spelet. Bäst är boxningsmatchen, så rått och otäckt filmat - som om vi också fick stryk gång på gång och knappt orkar resa oss. Roligast är det mycket udda kompisparet som dansar på fyllan med fezer till den enes munspel. Fånigt, men ett rätt kul avbräck. Också fint att kärleken segrar till slut.

Spelet är förlorat

Betyg: 3 monument

En sorts novellfilm om ett rån mot en kapplöpningsbana. Novellfilmartat på så vis att varje man i gänget som genomför rånet porträtteras för sig, i sin egen hemmahörighet. De är ingen grupp utan bara funktioner för varandra och därmed skilda åt. Det blir till en sorts hyllning av den vanliga människan, vardagsliv, tristess och längtan efter något annat. Därav rånet och alla möjligheter pengarna skulle kunna ge. Och visst går det bra, var och en gör det den ska. En slåss, en öppnar en dörr, en annan skjuter en häst, ytterligare någon kör bil, huvudmannen genomför rånet och planen håller. Men slutet vänder allt på ända. En fullkomligt slumpartad händelse slår omkull alla drömmar. Det är oerhört snyggt gjort av en ung Stanley Kubrick. Men filmen i sig håller inte helt ihop.

Det hela känns ganska gudlöst, så orden i Psaltarens 140:nde psalm kan passa: "Uppfyll inte de gudlösas önskningar, Herre, låt inte deras planer lyckas."

Ärans väg

Betyg: 5 monument 

Kanske en av de filmer som bäst klär av den militära hiererakin och visar hur den bara handlar om egen vinning, trots allt tal om nation och fosterland. En general, som just flyttat in i ett slott med eleganta salonger, får möjligheten att avancera i tjänsten om hans soldater erövrar en tysk befästning under Första värlsdkrigets stillastående skyttegravskrig. Uppdraget är omöjligt, soldaterna är utmattade och understöd finns inte att få, ändå ska ordern genomföras. När de väl går till anfall blir de i princip nermejade allihop och de få som överlever blir ställda inför krigsrätt för feghet. Helt absurt, men genomfört till punkt och pricka, till och med den soldat som är medvetslös blir arkebuserad för att generalen ska få sin befodran.

Grymt, förfärligt och mycket välspelat. Särskilt Kirk Douglas som stridande överste och tillika försvarsadvokat för de anklagade soldaterna. Kontrasten mellan honom och generalen är lika stor som mellan generalens palats och de skitiga skyttegravarna. 

Här görs en jämförelse med rövarna på korset, Lukas 23:42-43 och bikten är central.

The Kingdom of the Planet of the Apes

Betyg: 3 monument

De stora människoaporna har varit herrar på jorden i generationer. Människorna finns kvar som stumma flockdjur som driver över savannen eller i intelligenta enklaver eventuellt dolda i högteknologiska bunkrar.

Kanske en sorts frälsningshistoria - vi har bara inte kommit till slutet ännu. Men kvinnan Mae som apan Noa räddar från fångenskap, och visar sig ha en helt egen agenda med både lögner och svek, blir i slutet en Paulus - ännu en lärjunge till Cesars evangelium om att apor och människor kan leva tillsammans. Annars är det mest lag. En lag som säger att apor ska jaga bort människorna, hålla dem ifrån sig och att de är just så opålitliga som Mae visar sig vara. Det är i min mening filmens finess, att människorna är opålitliga och förtryckta, aporna är hårdföra, men sanningssägande och sympatierna ligger hos båda. De som en gång var förtryckta är nu herrar och de forna förtryckarna söker makten igen och de visar sig vara starkare än de nya herrarna tror.

Idémässigt handlar det om rätten att söka sanningen, rätten till historien och kampen om herraväldet; de förtrycktas rätt att göra uppror. Bäst är apornas minspel, grymtningar och teckenspråk - mycket uttrycksfullt. Till det en väldigt snygg scenografi med övervuxna, bortglömda städer, sönderrostade fraktfartyg och igenvuxna järnvägar. Det är också fint att även denna film har med en filosofisk orangutang. Det som brister är berättelsen. Den är för tunn.

Bonnie och Clyde

Betyg: 4 monument

Fransk noir med sin realism och vardagsskildring möter den stora amerikanska berättelsen om frihet, längtan, våld och rörelse. Mest är det rörelsen som blir kvar; alla bilar de stjäl, biljakterna över ängar och fält, småstäderna de besöker och rånar med mer eller mindre framgång. De är aldrig stilla, landet är enormt, landskapet tar aldrig slut, det finns ingen ände på vägarna, de bara fortsätter och fortsätter. På så vis är det en roadmovie i allra högsta grad, där själva vägen är huvudsaken. Vägen bort för Bonnie, bort från det tråkiga livet där inget händer. Vägen till för Clyde, till nästa möjliga bank att råna, nästa delstatsgräns att passera.

Det är snyggt gjort, välspelat med en bra dialog. Bäst är nog ändå birollerna, särskilt Michael J Pollard som C.W. Moss och Gene Wilder som begravningsentreprenör. Ändå är det tidsandan, trettiotalet, depressionen, fattigdomen, hopplösheten och de vilda drömmarna om något annat som bär filmen och gör den till en klassiker. Och, som i de flesta amerikanska filmer, bes det bordsbön även här.