Mellan jazz och gryning

Betyg: 4 monument

Ett elegant intro som tydligt talar om att det handlar om jazz. Sedan får vi möta coola katter i snygga kostymer och snygga överrockar på rökfyllda jazzklubbar i en film om rasism på liv och död. Adam (Sammy Davis Jr) är en legendarisk trumpetare med psykiska problem. Han är otrevlig mot de flesta han möter och håller på att förlora sitt kontrakt och alla sina vänner. Så småningom förstår vi vari hans trauma består - tydligt kopplat till rasism och närapå upprepat när bandet turnerar i Södern, men nu är det den vite trumpetkollegan (Frank Sinatra Jr) som blir utsatt och kallad rasförrädare.

Det är en ömsom småtrevlig, ömsom grym film med ett starkt manus och fantastisk musik. Där Nat Adderly (Cannonball Aderrly's bror) spelar alla Adam's solon. Till detta Louis Armstrong som farfar i pyjamas. Adam citerar både Jesus (Matt 5:44) och Hamlet men häftigast är Claudias stickade mössa, tillika tröja. Något liknande har jag nog knappast sett på film!

Whiplash

Betyg: 2 monument

Om svart pedagogik med en rent sadistisk musiklärare som medvetet plågar och skäller ut sina elever för att de ska ”bryta igenom sina gränser” för att någon kanske ska kunna bli en ny Charlie Parker. Det är fullkomligt fruktansvärt och horribelt, men denne lärare som avskedas på grund av grava trakasserier mot stundenterna får upprättelse på slutet när den plågade slagverkaren Andrew åter spelar så händerna blöder med den hatade/beundrade läraren som bandledare. En för mig helt obegriplig moral!

Annars traditionell tonårsfilm om ambition, relation och framtidsdrömmar. Alla närbilder på cymbaler gör dock att du tröttnar efter ett tag. Det märkliga är att musiken endast blir prestation och nästan aldrig glädje eller uttryck för något annat än vad som står i noterna. Musik är mer än så! Vad blev det av att ”sjunga och spela till Guds ära” (Ps 47:7 )? Eller vad hände med andemeningen i Lill Lindfors sång "Musik ska byggas utav glädje"? Här hade det likaväl kunnat handla om sportprestationer eller skolbetyg.

Granatäpplets färg

Betyg: 5 monument

Ren filmpoesi. En linneduk, några granatäpplen, ett par fiskar, ett bröd, en häst som återkommer, uråldriga böcker, en brunn, flera hästar, en furste, en knyppeldyna, en höna, en munk, flera munkar, en älskad, ett barn, en död, en ängel ...

Inget egentligt sammanhang, men en bild av den armeniske poeten Sayat Nova (Harutiun Sajatian) som levde under 1700-talet och räknas som den armeniska poesins och musikens fader. Porträttet av honom är komplext, drömskt och vackert. Han är både furste och munk, både älskare och eremit, både upprorisk och traditionell. Men mest är det magiskt och vackert. Märkligt att denna film gjordes i Sovjetunionen 1969. En udda produkt av denna så produktiva tid! Så mycket uråldrig kristendom, så mycket armenisk kulturhistoria. 

Bäst är ändå fåren som omger den döde biskopen.

The Rise and Rise of Michael Rimmer

Betyg: 3 monument

Michael Rimmer är en obskyr underlydande på ett opinionsinstitut. Men med ett ständigt vinnande leende och en trevlighet som går över lik blir han snart chef för hela firman. Och inte nog med det, han ger sig in i politiken och får Tory-partiet i sin hand. Med samma leende och samma hänsynslöshet blir han till slut premiärminister och i slutscenen även president och diktator i Storbritannien. 

Det är inte så lätt att göra politisk satir på film och ofta blir den alltför tidsbunden. Så är inte fallet med denna film, som trots att den är gjord 1970 är obehagligt aktuell med den ständigt leende Michael Rimmer som med extrema folkomröstningar leder folket till att rösta på honom som president. Han lägger ut alla regeringens beslut som folkomröstningar och när befolkningen (och brevbärarna) har fått nog så lovar han att bara ge dem en sista fråga till att ta ställning till: Michael Rimmer som president. 85% röstar på det för att slippa alla folkomröstningar och den nytillträdde diktatorn ler från sin kalesch.

Roligast är kön till ovala rummet i Vita huset och prästen som blandar ihop Paulus med Cole Porter.

Rebecca (2020)

Betyg: 2 monument

Vi kan fundera över varför det ska göras en ny version av en redan mycket bra film. Tillför det något nytt? Finns här en annorlunda skildring? Förstås berättelsen på ett nytt sätt? Nej, blir svaret på alla dessa frågor. Istället så blir det en film som skiljer sig från den roman den bygger på genom att Maxim de Winter är för passionerad, Mrs Danvers för modern och Mrs de Winter för aktiv. Hela berättelsen bygger på dessa personers respektive personlighet och då blir det märkligt när de förändras. Det är ändå snygg gjort, med fina dekorer, vackra scenerier och eleganta kostymer. Trots det är de bästa delarna inledningens och avslutningens högläsning ur romanen.

Lisztomania

Betyg: 3 monument

Som om Hasse å Tage mötte Jadorowsky och gjorde en film om europeiska klassiska kompositörer. Fånigt, roligt, smått obegripligt men med fantastisk dekor. Vi får följa kampen mellan en sexliberal Franz Liszt (Roger Daltray) och en från början komunistisk och sedan alltmer nazistisk Richard Wagner (Paul Nicholas). De börjar som vänner men slutar som fiender i en kosmisk kamp med musiken som vapen - förstärkt med bomber och kulsprutesalvor. Kanske är det en film om musikens makt med eldsprutande pianon och snabbskjutande elgitarrer, eller så är det en skildring av nazismens framväxt och musikens del i det, eller så är det helt enkelt en fredsmusikal, fast i såfall en ganska udda sådan.

Vi blir införstådda med skillnaden mellan aristrokrati och borgerlighet, blandar ihop ortodoxt med katolskt och får uppleva Ringo Starr som påve. Det är inte jättebra, men ytterst märkligt och i stort sett uppiggande, förutom antisemitismen i skildringen av Mendelssohn. Bästa repliken alla gånger är: "Piss off Brahms!". Märkligast är att Rick Wakeman (som gjort musiken) presenteras som Thor i rollistan, men som Siegfried i filmen.

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.