Betyg: 2 monument
Här finns en antydan till "tyck synd om den som har makten" som känns både otidsenlig och farlig, en alltför modern kritik av korstågen men också roliga biskopsmössor, gyttjebrottning i rustning, en symbolisk rödhake, krismasmörjning och en kraftfull handpåläggning.
Betyg: 2 monument
Två officerare tar examen vid West Point strax före Amerikanska inbördeskrigets början, de hamnar i slagsmål med en slaverimotståndare och som straff för att slåss i uniform placeras de i Kansas, där John Brown (bilden) "härjar fritt med sitt rövarband". De är förälskade i samma flicka och det krävs en del fåniga turer innan det bestäms vem som får den sköna. Samtidigt strider de mot John Brown och hans söner och alla de frivilliga som valt att vilja slåss mot slaveriet istället för att bara prata. Det känns mycket märkligt att år 2021 se en film som har som syfte att kompromettera slaverimotståndaren John Brown. Han framställs som en religiös galning, i våra dagar en terrorist, som låter ändamålen helga medlen.
Här ges en väldigt romantisk syn på Södern och slaveriet, en politisk idé om att Nationen är viktigare än mänskliga rättigheter (=fascism) och en sorts förgången tanke om att: javisst slaveriet är ju inte så bra, men varje (vit) människas frihet är viktigare. Och varken Ronald Reagan eller Errol Flynn är särskilt bra. Bäst är John Brown med sitt skägg och alla sina bibelord, särskilt predikan över Elia och korparna i 1 Kung 17:4-6.
Betyg: 2 monument
Lite för indie för min smak, med dålig färgåtergivning, knappt begriplig handling och ett sorts hot som vi aldrig helt får konfronteras med. Handlar det om en gud som meddelar sig via videokasetter och polaroidbilder, eller är allt fejk? Vi får inte veta och egentligen behöver vi inte veta det heller.
Ekvationer, teckningar och - märkligt nog - sången "The House of the Rising Sun" spelar roll. Och när vi inte kommer ur tidens loopar kan det vara en tröst att gå till Matt 28:20 som förnekar tidens upprepning.
Betyg: 2 monument
Döden, allt handlar om döden. Om den död som en gång skedde och om den död som är nära förestående; om en timme, om ett par minuter, om några sekunder. En ond man som hårdhänt styr sin stad bjuder in alla skjutglada revolvermän i trakten till en duelltävling. En tävling knappt någon kommer levande ifrån. Han har dock inte räknat med att hans egen son ska ställa upp, liksom en kvinna.
Mycket närbilder på sammanbitna ansikten och många skottsalvor, men rätt lite av begriplig handling och förklarande bakgrund. Dock visas det en hel del dåliga tänder, och filmhistoriens solkigaste prästkrage. Prästen som bär denna krage avkragas senare ganska brutalt, men då han citerar Joel 3:10 kanske det inte är så underligt. Annars är nog behållningen att det är en film som visar människan från hennes absolut sämsta sida; hämnd, enfald, skryt, övervåld, våldtäkt, lögn, övergrepp, feghet, fusk, grymhet och självgodhet.
Sämst är en överspelande Leonardo Di Caprio.
Betyg: 4 monument
Om en mors förtvivlade försök att hålla i hop en familj trots ett hopplöst underläge. Om en brors förtvivlade försök att både bryta sig fri och "ta hand om sin bror" (1 Mos 4:9). Om hur dessa krafter samverkar och motverkar varandra. För det handlar om krafter; kraften att stå upp för de sina, kraften att bejaka kärleken, kraften att få vara den man är, kraften i de uttänjda familjebanden.
Skickligt skådespeleri spelat mot en fond av amerikansk småstad där inget händer i en tid då samhället förändras från dåtid till nutid. Snyggast är den långsamt rullande raden av husvagnar och Arnies entusiasm över att de kommer även detta år!
Betyg: 4 monument
I grunden en historia om lögn, skam och hämnd. Alla ljuger och den fege skäms äver sin feghet medan den lögnaktige skäms över sin lögn och för att hantera lögnen och skammen tar de till hämnden. På så vis en moralitet, men den är komplex - tack vare kvinnornas framträdande roller. Deras lögner är nödvändiga för att rädda relationen och de vänder sig bort från hämnden.
Det är som en kommentar till Psaltaren 5:7 med i stort sett samma resultat. Dock finns här förlåtelse att få, nåden ryms i det barn som ska födas - även om det nog inte är meningen att tolkas teologiskt. Annars: dans, stora vågor som rullar in - det utspelar sig varken på Prärien eller i Klippiga Bergen utan vid Stilla havskusten, psykologiska porträtt, den obligatoriska bordsbönen, gott skådespeleri och en udda öppningsscen med en bananätande bankrånare.
Betyg: 3 monument
Här förekommer glador, hästar, örnar, gamar, prärievargar och skallerormar och det ges tydliga paralleller till Vietnamkriget. Till detta en ensam läst gudstjänst och en uppenbar och ganska rimlig upplevelse av gudsfruktan. Bäst är ändå Charles Bronson i mockasiner, i princip endast mockasiner!
