Rush

Betyg: 4 monument

Det är mycket birollernas film. Flickvänner, mekaniker, kollegor, fruar, bröder, journalister, kommentatorer och sjukhuspersonal, alla gör de historien verklig - det som egentligen är för bra för att vara sant: nittonhundrasjuttiosex års VM i Formel 1 och kampen mellan James Hunt och Nikki Lauda. Här framställda som varandras motsatser i allt utom tävlingsinstinkt och envishet. Bägge vet att det kan bara finnas en vinnare, en Mästare.

Snyggt, spännande även för mig som inte vet/visste någonting alls om bilsport. Men det handlar ju inte om bilar, eller om motorer, eller om fart, eller om teknik och minsta möjliga luftmotstånd - det handlar om utveckling, mognad, ansvar och om vänskap som välsignelse eller förbannelse. Dessutom mycket sjuttiotalsmusik. Fint bara det!

Gösta Berlings saga (1924)

Betyg: 4 monument

Hur blir man en god människa? Genom botgöring - att vandra fattig och hungrig på igenfrusna vägar. Kanske en förenkling, men mycket av filmen går ut på just detta. Genom uppoffringar och genom att lämna den gamla människan bakom sig kan en ny god människa växa fram. Men fallgroparna är många och illviljan hotar från flera håll. Både ren ondska och gammaldags konservatism. Ändå segrar den goda människan till slut och bygden får sin hjälte. Kanske är det en av invändningarna Selma Lagelöf  hade mot denna filmatisering - där Greta Garbo gör sitt genombrott, men Lars Hansson gör den bästa rolltolkningen som Gösta Berling - detta att Gösta blir hjälte. Han är nog en alltför komplicerad människa för att kallas så.

Fantastiskt filmat, expressionistiska scener med oerhört uttrycksfullt skådespeleri och så dessa korta textrader som för handlingen framåt - men det vore inget utan musiken. Makalöst kongenial av Matti Bye. Jag hade inte tänkt att en stumfilm kunde säga så mycket!

Körkarlen (1958)

Betyg: 3 monument

Oklanderliga frälsningsarméuniformer, missbruk, slum och snöglopp. Allt passar mycket bra i svart-vitt. Men det räcker inte med snygga uniformer. Vi måste komma innanför dem också och förstå varför de agerar som de gör, vilka som är deras bevekelsegrunder, vilket som är deras uppdrag. Inte bara höra det, utan förstå det. Tyvärr gör vi inte det. Slumsystrarna är alltför exotiska varelser i en alltför romantisk skildring av Selma Lagerlöfs fantastiska spökhistoria. Så mycket spökskildring är det inte heller.

Skuld, frihet, destruktivitet, mänsklig godhet contra mänsklig ondska, omvändelse... det finns många telogiska trådar att dra i när det gäller Selma Lagerlöf. Tydligast är hon kanske ändå i filmens slutbön:"Gud låt min själ komma till mognad innan den skall skördas".

Pelle Svanslös (2020)

Betyg: 2 monument

Det börjar i en sorts svensk variant av Studio Ghibli - surrande bin, fåglar  i ett vackert sommarlandskap. Men så fort människorna träder in blir det sämre, och det gör de tyvärr nästan omedelbart. Om det är gestaltningen eller rösterna, eller båda tillsammans, kan jag inte avgöra - men det tappar tempo med en gång. Bättre då med djuren, räven som vi aldrig vet om vi kan lita på, nattfåglarna med röda, lysande ögon, katterna som är mer personliga än människorna och hundarna, särskilt hundarna. Men snyggast är ändå skildringen av Uppsala, fint gjort, känsligt och igenkännligt.

En berättelse om hur snällheten vinner över elakheten, hur vänskap är starkare än sarkasmer och hån och hur rätt Ordspråksboken får med sina ord "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig." (Ord 26:27). Ändå så faller mycket på grund av just skildring av Måns och hans ansatser. De känns obegripliga, eller svårbegripliga, en sorts vuxenskämt som knappast fungerar för barn. Bäst är vänskapen med hundarna och räven (som vi inte vet om vi kan lita på).

Porträtt av en kvinna i brand

Betyg: 3 monument

Orfeusmyten står i centrum, där Hades, dödsrikets gud befriar hans älskade Eurydike om han lovar att inte vända sig om när de lämnar underjorden. Det klarar han naturligtvis inte. Det berör även berättelsen om Lots hustru i 1 Mos 19. Hon blir en saltstod då hon vänder sig om mot det förödda Sodom, något hon av Gud blev uppmanad att inte göra.

Gudarna vill inte att vi ser tillbaka, varför inte det? Vari ligger faran i minnet? Eller är det så att vända sig om innebör att ifrågasätta historien, inte lita på den, inte känna tillit till gudarnas uppmaning? Kanske är det ett svar. De två kvinnor som möts under sent 1700-tal upplever en intensiv kärleksrelation, men när den är över ser de inte tillbaka utan lever vidare var för sig. Inte ens i slutscenen då musiken får känslorna att övergå till tårar ser Heloïse tillbaka, utan rakt fram. Sorgligt och hoppfullt på samma gång.

Snyggt komponerat, men alltför teatralt och långsamt. För begränsat på något vis - jag vill veta mer, se mer. Mer landskap, mer sammanhang, mer människor, mer historia. Bäst är kvinnornas sång runt elden och Luàna Bajrami som Sophie - så avstängd och ändå närvarande! Märkligast är porträtten som Marianne målar, så långt från 1700-talskonsten. Synd att de inte haft någon konstvetare med i filmteamet.

The Nightingale

Betyg: 4 monument

"Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer" (Jeremia 31:15). Detta är en utgångspunkt för denna sorgesång över grymhet, kolonialism, rasism och mänsklig ondska. Vackert landskap, annorlunda - men så är ju Tasmanien så långt bort jag kan komma! Mycket fågelsång, eller snarare fågelläten, visslingar, rop, härmningar. Och fåglarna är viktiga, de leder på vägen, de tröstar och ger mod och de ryms i människornas sånger. För trots all grymhet, all hämnd, all död, alla övergrepp så är det också en film som ramas in av två människor som sjunger var och en på sitt sätt om fåglar. Det är vackert men märkligt nog inte sentimentalt trots den avslutande soluppgången.

Machine Gun Kelly

Betyg: 2 monument

Trettiotal, bankrån, maskingevär och en man livrädd för döden. Bakom honom en kvinna med ambitioner, större ambitioner än den rädde mannen. Eller är det så? Ända sedan andra skapelseberättelsens dagar (1 Mos 3:12) - och nog längre tillbaka än så - har mannens tillkortakommande skyllts på kvinnan. Så har det alltid varit, även så här i en amerikansk gangsterhistoria från trettiotalet inspelad 1958. Så även när James Taylor sjunger om "Machine Gun Kelly"
                             Machine Gun Kelly was a simple man
                             but the woman was as hard as hell

Att George Kelly med en illa tillbakahållen ilska hänsynslöst rånar banker och skjuter både poliser, konkurrenter och kumpaner tycks egentligen ha ganska lite med hans snygga fru att göra. Inte heller den kidnapping de sedan blev berömda för är från början hennes idé. Ändå har de gått till historien som en hänsynslös man med en än mer hänysnlös kvinna bakom sig. Det är hur som helst inte så väl utfört, ganska träig dialog med svaga skådespelarinsatser, Charles Bronson är mest sur. Bäst är den stompiga trettiotalsjazzen som ackompanjerar det hela.