Trettiotal, bankrån, maskingevär och en man livrädd för döden. Bakom honom en kvinna med ambitioner, större ambitioner än den rädde mannen. Eller är det så? Ända sedan andra skapelseberättelsens dagar (1 Mos 3:12) - och nog längre tillbaka än så - har mannens tillkortakommande skyllts på kvinnan. Så har det alltid varit, även så här i en amerikansk gangsterhistoria från trettiotalet inspelad 1958. Så även när James Taylor sjunger om "Machine Gun Kelly"
Machine Gun Kelly was a simple man
but the woman was as hard as hell
Att George Kelly med en illa tillbakahållen ilska hänsynslöst rånar banker och skjuter både poliser, konkurrenter och kumpaner tycks egentligen ha ganska lite med hans snygga fru att göra. Inte heller den kidnapping de sedan blev berömda för är från början hennes idé. Ändå har de gått till historien som en hänsynslös man med en än mer hänysnlös kvinna bakom sig. Det är hur som helst inte så väl utfört, ganska träig dialog med svaga skådespelarinsatser, Charles Bronson är mest sur. Bäst är den stompiga trettiotalsjazzen som ackompanjerar det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar