Orfeusmyten står i centrum, där Hades, dödsrikets gud befriar hans älskade Eurydike om han lovar att inte vända sig om när de lämnar underjorden. Det klarar han naturligtvis inte. Det berör även berättelsen om Lots hustru i 1 Mos 19. Hon blir en saltstod då hon vänder sig om mot det förödda Sodom, något hon av Gud blev uppmanad att inte göra.
Gudarna vill inte att vi ser tillbaka, varför inte det? Vari ligger faran i minnet? Eller är det så att vända sig om innebör att ifrågasätta historien, inte lita på den, inte känna tillit till gudarnas uppmaning? Kanske är det ett svar. De två kvinnor som möts under sent 1700-tal upplever en intensiv kärleksrelation, men när den är över ser de inte tillbaka utan lever vidare var för sig. Inte ens i slutscenen då musiken får känslorna att övergå till tårar ser Heloïse tillbaka, utan rakt fram. Sorgligt och hoppfullt på samma gång.
Snyggt komponerat, men alltför teatralt och långsamt. För begränsat på något vis - jag vill veta mer, se mer. Mer landskap, mer sammanhang, mer människor, mer historia. Bäst är kvinnornas sång runt elden och Luàna Bajrami som Sophie - så avstängd och ändå närvarande! Märkligast är porträtten som Marianne målar, så långt från 1700-talskonsten. Synd att de inte haft någon konstvetare med i filmteamet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar