"Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer" (Jeremia 31:15). Detta är en utgångspunkt för denna sorgesång över grymhet, kolonialism, rasism och mänsklig ondska. Vackert landskap, annorlunda - men så är ju Tasmanien så långt bort jag kan komma! Mycket fågelsång, eller snarare fågelläten, visslingar, rop, härmningar. Och fåglarna är viktiga, de leder på vägen, de tröstar och ger mod och de ryms i människornas sånger. För trots all grymhet, all hämnd, all död, alla övergrepp så är det också en film som ramas in av två människor som sjunger var och en på sitt sätt om fåglar. Det är vackert men märkligt nog inte sentimentalt trots den avslutande soluppgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar