Det grymma svärdet

Betyg: 2 monument

Detta är en fantastiskt dålig film, men jag gillar genren; ”sword and sorcery”, så det är samtidigt en underbar film. I facklornas sken strider rättrådiga män mot ondskans hantlangare i trånga passager. Det är männens värld, men det är kvinnorna som ser till att det händer något. En ond man tar över det goda kungariket med hjälp av en död trollkarl. Senare hämnas den goda kungens son och har ihjäl både usurpatorn och den döde trollkarlen. 

Det är stundtals osammanhängande, dåligt skådespeleri och patetiskt från början till slut. Märkligast är musiken som hela tiden talar om för oss vad som är på väg att hända. Och att vara kung tydligen innebär att ha ett fult skägg. Här förekommer en korsfästelse och en vigselritual på latin, samt en tydlig moské med minareter och allt trots att tiden är forntida och mytisk, bortom tideräkningen. 

12 Years a Slave

Betyg: 4 monument

 

Det är en oerhört skickligt komponerad berättesle, med tillbakablickar och återkommande scener samtidigt som berätteslen i sig är ganska rättfram. På något vis som Kirkegaard säger: "Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges". Men också en fin avvägning mellan ett personporträtt och en kollektivhistoria. Solomon Northup lever ett gott liv i en liten stad i New York på 1850-talet med fru, barn och ett kreativt yrka. Det som skiljer honom från hans vänner är att han är afroamerikan. Det gör att han blir lurad i en fälla, kidnappad och såld som slav i sydstaterna. Kontrasten kan inte var större mellan hans borgerliga medelklassliv och slavens lidanden. Jo, kanske mellan slavägarnas familjer, fester och bostäder och slavarnas kollektiva sovloft. 

Det intressanta med filmen, det som gör den så förtvivlat obehaglig, är realismen. Inte i första hand realismen i våldet och förnedringen, utan realismen i att de skyldiga inte straffas. Så är historien, det är inte självklart att de onda far illa. Snarare säger vår erfarenhet det motsatta, Det smärtar! Det är också plågsamt hur slavägarna ständigt bryter mot det andra budet: "Missbruka inte Herren, din Guds namn". Starkast är scenen när slavarna sjunger "Roll, Jordan, roll". 

Spartacus (1960)

Betyg: 4 monument

Storartad och politiskt frispråkig, men lite för lång och kanske en scen för mycket med tusentals människor som vandrar genom öde landskap. Det börjar med en berättarröst som beskriver det romerska imperiet som besmittat med den tidens sjukdom; slaveriet. Sedan möter vi Spartacus när han i förtvivlan över hur andra slavar behandlas ger sig på en vakt och biter hälsenan av honom (ett eko från 2 Mos 2:32-33). Han blir köpt av en gladiatortränare och på skolan gör han och de andra uppror. De samlar ett stort följe av förrymda slavar - tio tusentals - som liksom gladiatorerna bara vill ta sig till havet och fly landet, lämna det gamla bakom sig och leva fria i sina hemländer. Men varken patricierna eller plebejerna i den romerska senaten vill låta dem löpa. Intrigerna pågår samtidigt som slavarmén besegrar de romerska trupper som skickas efter dem. Till slut blir de inringade och tvingas till en bitter sista strid, förrådda och offer för romersk inrikespolitik. I slutscenen är alla överlevande korsfästa, men Spartacus son och hustru lever och det som fria människor!

De romerska politikernas girighet och cynism kontrasteras mot slavarméns vardagsliv och folkliga gemenskap. Maktens män, de som äger land och pengar är inget värda - det är den enkla mäniskan som bär rätten att kallas människa. Här ekar det också från både Predikaren (Pred 3:1-8) och Paulus (2 Kor 12:9-10). Bäst är Peter Ustinov som Batiatus och Charles Laughton som Gracchus. Märkligast är den bisexuella inviten ("både ostron och sniglar") när Crassus badar. 

 

Mannen som ville bli kung

Betyg: 3 monument

Det börjar i det exotiska, en lång inledning med ett svep över indiskt gatumyller som avslutas med fakir efter fakir som gör sina trick. Sedan kommer förtexterna. Scenen är satt: Det exotiska Indien. Men ärendet är kanske mindre just Indien och det exotiska utan en moralisk berättelse om hur uppgång går före fall, eller hur den som gapar efter mycket mister hela huvudet. Två tvivelaktiga soldater ur den brittiska armén tar sig tvärs över Himalaya för att lura befolkningen i det fjärran Kafiristan att de är gudar och från himlen sända. Det går till en början alldeles utmärkt, ortsbefolkningen är vidskeplig, okultiverad och ganska enfaldig. Men när den ene etablerar sig som gudomlig kung i rakt nedstigande led från Alexander den store börjar det knaka i vänskapen och till sist störtas de bägge i fördärvet. Leken är slut, imperiet faller sönder. Det som återstår är galenskap och ett makabert minne.

Allt kretsar kring Frimurarna och deras symbol med Guds allseende öga med påstådda rötter hos Alexander den store och kung Salomo. Hur det än är med det så får vi se svindlande vackra landskap och majestätiska berg i snö. Trots ett ironiskt anslag blir filmen bara en i raden av filmer där den brittiska överlägsenheten möter okunniga och barbariska folkslag. Den är ändå gjord 1975! Fånigast är det återkommande kraftuttrycket "God's holy trousers" och märkligast är psalmen "The Son of God Goes Forth to War", sjungen i undergångens stund.

I huvudet på Bo

Betyg: 3 monument 

Bo Widerberg är en komplicerad person - vilket vi kanske alla är - dels en skicklig filmregissör, dels en ganska otrevlig person som kunde driva medabetare till vansinne. Jag vill inte tro att det ena var beroende av det andra, snarare att det råkade sammanfalla. I filmen om Bo ges inget svar på den frågan och den berörs egentligen väldigt lite. Det är en film gjord med alltför stor respekt och vördnad. Något som nog inte Bo Widerberg själv skulle ha brytt sig om. Fantastiskt fina filmklipp från fantastiska filmer; Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Mannen på taket, Mannen från Mallorca ... Intressanta klipp från intervjuer och tv-program, men bortanför klippen så tillförs ganska lite. 

Roligast är när en ganska ung Bo Widerberg krasst konstaterar " att ingen arbetar i Bergmans filmer". Bäst är när sonen Martin, kanske tre år, leker med såpbubblor i slutet av Ådalen 31. Den vackraste filmscen som spelats in i Sverige!

Kansas City

Betyg: 3 monument

30-tal, röstfusk, våld och jazzmusik. Ungefär så. Bäst är jazzmusiken där vi ständigt återkommer till The Hey Hey Clubs källare, vars toner ibland går utöver bilden och sipprar in i nästa filmklipp. Annars är det gråväder över Kansas City där en smågangster råkar råna fel person och blir kvarhållen i jazzklubbens inre rum. För att befria honom tar hans deperata flickvän, Blondie, en högt uppsat politikers fru, Carloyn, som gisslan. Ur deras ojämnlika relation spirar vad som skulle kunna kallas vänskap eller systerskap, till slutscenen då den passiva träder ut ur sin passivitet. Är det ett barmhärtighetsmord, ett "crime passionel" eller ger hon helt enkelt bara igen?

Det är en grå, dyster bild av 30-talet utan någon egentlig glädje. Vilket spiller över på filmen som sådan. Den är ganska tråkig utan större spänning, inte heller någon större skådespelarinsats. Harry Belafonte som gangsterboss fungerar inte för mig, hur många cigarrer han än röker. Bästa scenen är när Blondie och Carolyn sitter i bilen och diskuterar film och filmstjärnor, roligast när guvernören ska trösta Carolyns man och inte minns vad hans fru heter. 

Lake Michigan Monster

Betyg: 2 monument

Allt är mycket märkligt och fånigt. En påstådd kapten samlar en skara "specialister" kring sig för att bekämpa ett påstått monster i Lake Michigan som ska ha dödat hans far, på mycket grunnt vatten visar det sig. Specialisterna är: en vapenspecialist, en ekolodsspecialist och en avskedad sjöman. De går vetenskapligt till väga och kastar sig in i monsterstriden med gott humör. Då och då brister någon ut i sång. Här finns också en delvis enögd bror till kaptenen som målar fantastiskt enkla tavlor och en familjehistoria.

Det blir aldrig särskilt roligt eller läskigt, mest bara obegripligt och fånigt. Roligast är kommentaren: "Ekolod är bara för veklingar". Kanske handlar det i slutänden om försoning, kanske inte.