Doctor Strange

Betyg: 3 monument

En arrogant, hårdmaterialistisk skitstövel till kirurg, Steven Strange, råkar i en bilolycka förstöra sin händer och hela hans värld rasar samman. Från rå ateism och en benhård tilltro till naturvetenskapen hamnar han i Kathmandu och blir en lärjunge till "den äldste" (Tilda Swinton), en krigare som försvarar världen med andliga och psykiska krafter mot ett hotfullt universum. Snart blir Strange en av de främsta eleverna och hans bindning till det egna jagets förträfflighet börjar vika. Det ekar ibland av orden från psalm 285 (vers 4) i Den svenska psalmboken: "Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag".

Det handlar mycket om tid, liv och död. Om att stoppa tiden, få den att gå baklänges, om döden som fiende eller som en konsekvens av livet. Och i förlängningen etik, vad gör du av den tid du har, av det liv du får? Det är snyggt gjort, men samma effekter med verkligheten som vecklas ihop och rullar runt sin egen axel blir lite tjatigt i längden. Kul första gången. En del eleganta repliker, men en relativt tunn story. Effekterna är viktigare än handlingen.

Journey to the Beginning of Time

Betyg: 4 monument

Lite som en tjeckisk Nils Holgersson, men istället för geografi handlar det om paleontologi. Fyra pojkar ger sig av in i en djup grotta och kommer ut i istiden, de tar på sig tjocka tröjor, ser mamuttar och ullhåriga noshörningar, sedan fortsätter de längre in i jordens historia: tertiär, karbon, silur. Hela tiden med både djupt allvar och hänförelse. Ett pojkäventyr som berättar om jordens och livets tillkomst. Fint gjort för att vara 1950-tal, bra skådespeleri och trots den uppfostrande och pedagogiska rösten så är det fascinerande att följa. Det mäts, fotograferas och antecknas hela tiden och respekten för det vetenskapliga förhållningssättet är lika stor som vore det religiöst. 

Dag för dag

Betyg: 3 monument

Om liv och död och den svåra frågan om rätten till sin egen död, eller assisterat självmord - som det ju faktiskt handlar om. Malte, Tage och Rut bor på ett äldreboende när Malte får brev från en klinik i Scweitz att han har fått en plats där för att ta sitt liv då han har en svår hjärntumör. När han sedan ska resa dit så följer vännerna med, Rut för att om möjligt övertala honom att ändra sig - annars för att han ska ha det så bra som möjligt sista dagarna i livet och Tage för att han i sin demens tror att det är en vanlig nöjestripp. Dessutom följer en sjuksköterska med otrogen man med och slutligen en städare som "bara råkar" hänga på. Det blir en både dråplig och existentiell roadtripp genom Europa i husbil. Många trista ställplatser blir det!

Det är ett mycket bra manus, med ett oerhört elegant slut. Skådespeleriet är roligt oftast, men inte så djupt. Ändå ömsint och vänligt. Det som är behållningen är hur alla perspektiv kring assisterat självmord tas upp; etiska, religiösa, praktiska ... utan att det blir krystat. Snyggt!

Skidoo

Betyg: 2 monument

Det är sent sextiotal och hjältarna är hippies i färggranna kläder och kroppsmålning som agerar kollektivt trots att de alla är extrema individualister. De hamnar i konflikt med samhällets legala stöttepelare (poliser, domare, borgmästare) likaväl som med dess illegala (smågangsters och gangsterbossar). För att kunna besegra systemet och gangsterbossen bjuder de ett helt fängelse på en LSD-tripp genom att blanda syraindränkta anteckningspapper (!) i fängelsematen den dag då hela fängelseledningen äter med fångarna. Med en viss referens till 2 Kungaboken 4:40 (i gamla översättningen): ”döden i grytan”. 

Allt är oerhört naivt, snällt och väldigt fånigt - men också tidstypiskt med drogromantik och kritik av det kommersiella samhället. Roligast är att Groucho Marx spelar gangsterbossen God, på samma vis som han spelar i sina egna filmer. Filmen vore helt rimlig att förbise om det inte vore för Harry Nilssons sånger, särskilt när han sjunger hela eftertexten med skådespelare, scripta och produktionsdetaljer. Bäst är ändå ”Garbage Can Ballet”. 

Alice i underlandet (1951)

Betyg: 3 monument

Mycket elegant och mycket snyggt, på sina ställen ganska roligt - men Alice är för förnumstig och mer en liten dam än en flicka. Det sker inte heller någon utveckling hos henne, hon lär sig inget om sig själv, hon är densamma när hon vaknar i gräset som den som föll ner i kaninhålet. Kanske är det femtiotalet då filmen är gjord som spökar. Själva berättelsen har mer märg än så här. Men det är fint tecknat, med alla figurer och varelser som ständigt dyker upp och försvinner. Disneys specialitet att lägga bilder och händelser till musik får här sitt fulla utlopp. Trivsamt och ofarligt anarkistiskt. Bäst är igelkottkrocketten.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Betyg: 3 monument

Som gammal rollspelare blir jag nog mest besviken. Det är för fånigt och en alltför tunn story. Ett hederligt rollspel har mer att berätta än denna film. Men det är elegant gjort: bra miljöer och snygga monster även om hjältarna är mer löjliga än pålitliga. Också fint att få se Svärdkusten och Baldurs Gate.

Det handlar om att vara en familj, att inte ljuga för barn och om att tro på sig själv. Klassisk Hollywoodmoral. Det som dock är intressant är att misslyckandet blir en drivkraft och Paulus ord om att när jag är svag då är jag stark (2 Korint 12:10) citeras rakt av. Bäst är ändå att äntligen få se en ugglebjörn/owlbear, som jag mött i rollspel flera gånger och inte alltid besegrat.

Den skyddande himlen

Betyg: 4 monument

Det börjar i den utpräglade kolonialismen. Tre amerikaner anländer till Nordafrika strax efter Andra världskrigets slut och genast samlas både barn och arbetslösa vuxna runt dem för att bära deras baggage och putsa deras skor. I slutet av filmen har öknen tagit allt i från dem - liv, vett, kärlek, framtid ... På så vis en mycket effektiv kritik av just kolonialismen. Men det är inte den politiska tendensen som är behållning utan själva öknen och de miljöer som öknen formar; lerstäder, beduinläger, oaser. Det är en makalöst vacker film med sanddyner i glödande sol, kamelkaravaner om kvällen och en himmel där ovan som inte bryr sig så mycket men på något vis skyddar dem ändå.