Da 5 Bloods

Betyg: 4 monument

Vietnamkriget skildrat ur de afroamerikanska infanteristernas perspektiv, men nästan femtio år senare. Fyra gamla stridskamrater kommer tillbaka till Vietnam för att söka efter och ta hem den femte kamratens kvarlevor - o c h för att de vet att där han stupade ligger också en guldskatt begraven. Se där ett rikigt äventyr! Den stupade kamraten var deras befäl och deras politiska ledare som ständigt påminde dem om de svartas rättigheter, fredens nödvändighet och den politiska kampens möjligheter. Alla har de genom livet förhållit sig på olika sätt till den dyrkade, döde kamratens budskap. Den politiska analysen förflyktigas dock när de hittar guldet, liksom sammanhållningen och kamratskapet. Våld, ond bråd död och nya strider skiljer dem från varandra. Ändå lever något av budskapet vidare i slutscenerna.

Det är spännande, välspelat och snyggt kryddat med dokumentära inslag ur USAs historia. Bäst är scenerna från vietnamkriget som dyker upp i deras minnen - allt spelas upp som det hände, men de är gamla män i minnena. Det är vackert gjort. Stundtals roligt, ibland lite väl stereotypt, men då med glimten i ögat, som på dansgolvet i Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon).

Mycket bön, en vådlig hänvisning till 2 Mos 3:5 "du står på helig mark" och den kraftfullaste läsning (mest ett vrål faktiskt) av Psaltarens 23:e psalm jag någonsin hört.

The Vanishing

Betyg: 4 monument

En ö i havet. En fyr på ön. Tre män på fyren. Manlig tystnad. Sedan övergår den till manligt våld och slutar i manlig sorg. En skeppskista med guld är den utlösande faktorn. Vackert, våldsamt och tragiskt. Välspelat, men kanske en inte alltför trovärdig berättelse. I vilket fall så är det så att dessa tre män försvann från ön utanför Yttre Hebriderna år 1900 och ingen vet vad som egentligen hände. Detta är ett försök att skapa dramatik kring det som kallas "The Flannan Isles mystery".

Ett ytterst litet kapell har betydelse, liksom guldets förbannelse uttryckt i Jakobsbrevet: "ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld." (Jak 5:3), men med tanke på att det är vatten och inte eld som förtär kropparna.

Robert the Bruce

Betyg: 2 monument

Det finns något unket i den nationalistiska sagan om "den goda kungen". Kungen som ger folket frihet, kungen som garanten för demokratin (även om det är trettonhundratal som här). Troligen är det en idé som mer hör hemma i artonhundratalets nationalromantik än i den egentliga historien. Och den blir extra unken i vår tid av nationalistiska projekt och antidemokratiska drömmar.

Som berättelse är filmen alltför tunn och varken snön eller det majestästiska landskapet (tydligen Montana - ty det var billigare att filma där) hjälper upp det hela. Mest handlar det om nederlag och förräderi, om vinter och svårläkta sår, om storslagna landskap och få människor, om att hedra sina döda och om Guds vilja. Här finns den mytompsunna berättelsen om Robert Bruce och spindeln med, liksom en bön för maten som tycks vara hämtad från modern frikyrklighet.

Slaget om Alger

Betyg: 4 monument

Det är grovt filmat, enkelt och dokumentärt men oerhört effektivt. Kulsprutepistolerna står för en sanning, tårarna för en annan. Tortyren för en, bombdåden för en annan. Barnen för en och soldaterna för en annan. Det är en grym skildring av Algeriets antikoloniala frihetskamp, om FLNs uppbyggnad och den hårda franska repressionen. Det är tydligt var sympatierna finns, men våldets smärta drabbar alla. Det intressanta är att vi idag skulle tala om terrorism, medan det i filmen handlar om frigörelse. Den politiska agendan har flyttat sig.

Intressant är också kopplingen mellan frigörelse och muslimsk medvetenhet, bönerna följer motståndsmännen, de blir martyrer och modernismen blir en fransk företeelse - popmusiken och kvinnor med kortklippt hår står på förtryckarnas sida.

Alice i Underlandet (1966)

Betyg: 4 monument

Fantastisk filmatisering, satt i den tid då Lewis Caroll skrev berättelsen, men samtidigt fylld av absurd brittisk humor som mer påminner om det sena sextiotalets Monty Python (det går att ana var en del av de mer udda monty-python-figurerna kommer ifrån). Alla djur och märkliga varelser spelas av människor i fåniga teaterkostymer, men ytterst mycket mänskliga och det är nog filmens storhet - människan i all sin skröplighet, människan i all sin inbilskhet, människan i all sin dumhet och enfald skildras på ett enastående sätt. Inte vackert, men roligt! Alice är den enda som tycks normal i en galen värld, samtidigt som hon är den som återkommer med frågan "Vem är jag?" Den människa som inte ställer sig denna grundläggande existentiella fråga är dömd att bli både galen och fånig.

Scenografin är lysande, men mest fantastisk är ändå musiken av Ravi Shankar. 1966 måste den ha tett sig utomordentligt udda!

The Meg

Betyg: 2 monument

Det är något särskilt med väldigt stora djur, särskilt om de är förhistoriska. I en djuphavsgrav utanför Kinas kust har ett forskarteam upptäckt att bottnen troligtvis inte är en solid botten utan ett köldlås för en värld som varit orörd i miljontals år. Naturligtvis har de rätt, naturligtvis bryts låset upp, naturligtvis äts båtar upp, naturligtvis är hjälten ovillig och hjältemodig, naturligtvis är forskarna nördiga och fåniga, naturligtvis är en av dem snygg, naturligtvis finns här en odräglig riskkapitalist ... nej det sista var nog en udda företeelse. Han räddar ingen film, men ger en sorts perspektiv på forskningens beroende av kapital.

Roligast är att hjälten heter Jonas Taylor - med tanke på Jona bok i Bibeln och den stora fisken det berättas om där. Det är också fint att se hur silvertejp kan komma till anvädning i kampen mot ett jättemonster.

Caravaggio

Betyg: 4 monument

Femtonhundratal och renässans, men lika mycket artonhundratal och tidigt nittonhundratal. Scenerierna och kostymerna bryter mellan århundradena, plötsligt en cigarett, en motorcykel, en svart kostym, en man som talar teckenspråk. Det är snyggt gjort, denna lek med tiden och historien!

Egentligen en samling tablåer där händelseförloppet inte är det centrala, utan känslan, relationerna, hur de skiftar - kärleken som vandrar mellan männen, och mellan männen och kvinnan och som ställer till det så illa för dem alla. Vem har makt över vem? Kärlek, död, men också kätteri och sinnlig konst. Men kanske är just konsten en besvikelse. Tablåerna - de uppställda statisterna är fantastiska - men själva tavlorna som målas är inte så bra (i filmen, alltså). Det är svårt att förstå hur kardinaler och biskopar faller i trans över dem, repsektive förfasas.

Vackert är det ändå med ett elegant manus och bra skådespeleri - särskilt Dexter Fletcher som den tonårige Caravaggio är helt oemotståndlig. Roligaste repliken är när kardinalen väcks mitt i natten och  citerar Jesaja 48:22 (men det ska vara i den gamla översättningen): "De ogudaktiga får ingen frid".