Jätten

Betyg: 3 monument

Det är en intressant blandning av dokumentär realism och drömska fantasylandskap, av mänsklig objektifiering och sann vänskap, av strid för "dessa mina minsta" (Matt 25:40) och rafflande boulepartier. För egentligen är det en film om boule rakt upp och ner, om motsättningarna på bouleklubbens årsmöte, om problemen med uthyrning av boulehallen, om rivalitet inför Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn, om kamp och hopp, om blod, svett och tårar. Lägg därtill psykisk sjukdom, arroganta beachvolleyspelare och snygga måsar.

Fin film och egentligen en tolkning av Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så", om den gamle odalmannen och harpalten. Fint, men alltför romantiskt styckevis.

Crumbs

Betyg: 2 monument

En rostig rymdfarkost hänger över de övergivna skogarna och fälten där tredje generationens nazister livnär sig på att sälja stulna, industritillverkad plastartefakter från 1980-talet. Det blir till en sorts saga skriven i framtiden där små turtlesfigurer bådar lycka, där Chicago Bulls tillbes vid hemmagjorda altaren och där Justin Bieber är en drömfigur och det främsta betalningsmedlet är gamla Michael Jackson vinyler.

Här är jultomten en byråkratisk surgubbe och inte ens en stålmannentröja hjälper mot makterna. Men kärleken segrar till slut även om Jesusbarnet glöms bort på vägen. Istället är det lejonen som blir den bärande frälsningssymbolen. En sorts rastafari science fiction? I vilket fall är filmen etiopisk och mycket märklig! Stundtals genialisk, men bara korta stunder, annars mest långsam.

Forgetting Vietnam

Betyg: 3 monument

Poesi, vatten, lågmäldhet och en estetik som stundtals känns som en power-point presentation. Det är både spännande och långsamt på samma gång. En sorts försök att skildra ett lands själ, dess essens. Ingen talar, här finns ingen berättelse i ord, men en berättelse i bilder som ändå gör att vi kan vi gå därifrån och veta mycket mer om landet Vietnam än vi visste när vi kom. Ho-Chi-Min och Buddha, Mekongdeltat och Hue, Saigon och Hanoi. Personer och geografiska platser som blivit en del av min historia, på samma vis som Bibelns byar, städer och människor. Platser jag aldrig varit på, människor jag aldrig mött men ändå har ett känslomässigt band till.

Några viktiga ord ur filmen: "Miraklet är inte att gå på vattnet eller att gå i luften, utan att gå på den gröna jorden". Någonstans handlar det också om minnet av det som varit i relation till framtiden, att kanske "glömma med värdighet".

Flickorna i Rochefort

Betyg: 2 monument

Syrenlila, duvblå, rosa, orange, turkos... livet och hela tillvaron är snyggt färg- och tonsatt, som en tolkning av Psaltarens 87:e psalm: "överallt sång och dans".

Caféet - där mycket utspelas - är modernt med glasväggar och citroner i stålkorgar på disken, men torget och staden är gammeldags. Vi befinner oss i en brytningstid, som så ofta i filmer. Året är 1967 och vi vet vad som kommer att hända, men de som gjort filmen vet det inte. Samtidigt är känslan som att lägga patiens, en enkel sådan, vi förstår från början att den troligtvis går ut. Dvs de par som presenteras inledningsvis får varandra i slutet.

Mitt i denna sång- och dansfilm sker ett styckmord,  men det tycks inte påverka någon överhuvudtaget. Ytterst märkligt, som om världens grymhet inte kan påverka sången och dansen - en extrem tolkning av modernitet och framtidstro.

Bäst är Gene Kelly. Han rör sig med en ungdomlighet som inte alls står i paritet till hans ålder.

White Mile

Betyg: 4 monument

Tillhör du dem som menar att forsränning är ett dåligt sätt att skapa "vi-känsla" på jobbet, då är detta din film! Tillhör du dem som menar att forsränning härdar och att faran skapar motiverade medarbetare, då bör du nog se den här filmen.

I centrum står chefens blick, allt utspelar sig där. Otäckt, inbjudande, beräknande, besviket, vädjande, men aldrig förstående. Och det tangerar grundfrågan: kan vi erkänna vår egen skuld, eller kan vi det inte? Det blir en kommentar till Psaltarens 51:11: "Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld"

Det är välspelat, ganska otäckt då vi från början begriper vad som kommer att ske. Men också spännande. Till detta en känsla av både tv-serie och dokumentär.

Dune

Betyg: 2 monument

Som en Shakespearepjäs förflyttad till en framtida rymdålder (år 10191). Med den skillnaden att manuset är betydligt sämre och skådespelarinsatserna därefter. Det största problemet är de godas godhet kontra de ondas ondska. Det sistnämnda går alldeles utmärkt att skildra och de onda blir med vissa undantag (läs Sting) spännande karaktärer, medan de goda är obarmhärtigt tråkiga. Då blir det ointressant hur det går och därmed faller intrigen. Synd, då det är en spännande och stundtals mycket vacker värld som skildras och idén med ett messianskt uppror i yttre rymden är i sig intressant. Inte minst teologiskt med en ganska problematisk syn på vad som är "Guds ord" och en tidig (1996) referens till Jihad.

Tyvärr är även stridsscenerna tråkiga, liksom monstermaskarna. Bäst är giftgastanden och de trekantiga trummorna.

Vad jag minns är böckerna att föredra.

Twister

Betyg: 3 monument

Äntligen en film som utspelas i Oklahoma! Oändlig prärie, majsfält, enstaka dötrista småstäder o c h tornados, massor av tornados. Två forskarteam jagar dem för att med sina mätinstrument kunna förstå hur de bildas och därmed kunna arbeta preventivt och rädda människoliv. Det ena teamet har gott om sponsorpengar och fin utrustning, det andra består av nördar som av olika personliga skäl brinner för saken. Gissa vem som vinner?

Mycket manlig beslutsamhet (stundtals men inte alls lika mycket kvinnlig sådan), mycket musik till bilåkning, mycket bilåkning över fält, gärden och vattenfyllda diken, mycket krossat glas, mycket högt ljud och en del flygande kor. Och en hjälte som bara ville få skilsmässopappren påskrivna....

Bäst är Philip Seymour Hoffman (han är alltid bäst!) i en biroll som galen tornadonörd - varje scen där han är med blir extra levande - samt den lite lakoniska referensen till 2 Mos 8:19 - om den egyptiska katastrofen.