Ida

 Betyg: 4 monument

Handlar det om världen eller ickevärlden? Nej, så enkelt är det inte. Klostrets stränga avskildhet står emot John Coltranes koncentrerade jazzharmonier. För att kunna hantera livet är båda nödvändiga. Liksom en moster som dricker för att glömma och samtidigt slåss för att minnas.

Jesus säger: "Mitt rike hör inte till denna världen" (Joh 18:36), det gör nog i så fall inte John Coltranes harmonier heller. Och på sitt vis hör nog inte mosterns rike det heller, det hon kämpade för men inte uppnådde. Kanske handlar det om att vi för att kunna stå ut i världen måste ha något annat, något mer?

Det är tungt, stillsamt och oerhört vackert med fantastiska kameravinklar. Svartvitt polskt sextiotal, kan det bli snyggare?

Monsters

Betyg: 3 monument

Någon sorts rymdvarelser, som lägger sina reflekterande "ägg" i barken på vanliga träd, hotar USA:s södra gräns. Delar av Mexico är avstängda, attackplan patrullerar området med giftgas och bomber. Två amerikanska medborgare tvingas ta sig genom den förbjudna zonen...

Från inledningens dokumentära realism till den ganska platta kärlekshistorien är det relativt långt. Det är synd. Här kunde berättas tydligare om illegal invandring till USA, om krigföring som drabbar civilbefolkningen och de rikas självpåtagna rätt att skydda sig - på de fattigas bekostnad. Istället blir det en halvbra monsterfilm med snygga landskap och habilt skådespeleri. Monstren är en sorts gigantiska bläckfiskar som går upprätt och låter som kor. Udda.

Allra bäst är alla skyltar som visar på en förbjudna zonen - en skitig, postmodern estetik.

Intressant är också kristusnärvaron - när det är som läskigast, zoomas ett krucifix in. Är det för att höja spänningen, eller för att invagga oss i trygghet? Jag väljer det senare.

The Hobbit: Femhärarslaget

Betyg: 4 monument 

T.S. Eliot skriver i The Waste Land: "Fear death by water". Kanske är det en tolkningsnyckel? Citatet anspelar på en ålderdomlig fruktbarhetsrit där den drunknade guden är central. I viss mån finns det här. Två av de onda gudalika varelserna förgås i vattnet, samtidigt som vattnet inte är att lita på. Döden finns i dess närhet. Det öde landet runt Ensamma berget präglas av död och nog är det filmens stora tema: Döden. Då kan det behövas ett rejält slag med mycket död, både ärorik och feg. Vackrast och sorgligast är de döda alverna, deras odödlighet till trots - men bäst är den galne dvärgakungen på sin stridsgalt!

God underhållning och faktiskt ett seriöst tema bortom de fantastiska scenerierna.

Beasts of the Southern Wild

Betyg: 3 monument

Skakig kamera, lite grynigt foto - väldigt snyggt och levande. En magisk realism som till och med gör misären magisk. Djur, natur och människor bildar en sorts enhet mot det vi vanligtvis kallar civilisation. Fattigdomens stolthet blir friheten från samhället, men resultatet blir barn som får ta vuxenansvar och vuxna som sviker. En sorts dystopi som vore mycket mer förfärlig om inte barnperspektivet var så konsekvent - och hoppfullt trots allt. Här finns ett sammanhang för Hushpuppy, trots att hennes pappa är sjuk,och mamman försvunnen. De fruktansvärda urdjuren kan inte hota henne, hon besegrar dem med orden : "You're my friends, kind of". Sammanhang går som ett tema genom hela berättelsen, från det ekologiska till det sociala. Som människa hör vi samman med något, med någon. Hoppfullt!

Bäst, förutom Quvenzhané Wallis, som Hushpuppy, är pappans matlagning: en kyckling från kylväskan slängd direkt på grillen, punkt slut.

Frozen Ground

Betyg: 3 monument

Ljuset är blåvitt till en början, sedan brungrått när snön börjar falla. Känslan är ungefär i samma färgskala. Det är otäckt, våldet finns hela tiden närvarande och de utsatta unga kvinnorna har i princip ingenstans att ta vägen. Mördaren jagar dem på gatan, på stripklubbarna och, allra värst till sist, när de är ensamma i skogen. Det är ingen särskilt vänlig bild av Anchorage som ges. Panoramabilderna över vildmarken bryter av mot stripklubbarnas klaustrofobi, frågan är vilket som är otäckast.

Nicolas Cage är som vanligt bra som ångestriden polis - alltid hans bästa roller. Märkligast är ändå älgen som plötsligt bara finns där på en bakgata, till synes helt utan att symbolisera någonting.

Amazons and Gladiators

Betyg: 1 monument

En romersk härförare faller i onåd hos Caesar och förvisas till imperiets norra utkant. Ett gäng krigande kvinnor som kallar sig amasoner utmanar hans makt för att hämnas hans grymheter. De möts till slut på gladiatorarenans blodbestänkta sand. Däremellan agerar de dåligt mot usla kulisser och häver ur sig väl valda New Age floskler om att finna sig själv och skapa sitt eget öde. En sorts feminism utan djup. Lite urkommunism och ännu sämre stridsscener, se där en riktigt dålig film!

Bäst är titelsekvensen där orden i titeln flammar upp och förkolnar för att lämna filmrutan helt svart en kort stund. Det borde ha stannat där.

En bro för mycket

Betyg:3 monument

En riktig storfilm! Så stor att den till och med har en paus inlagd då bilden står still och det bara spelas musik, märkligt ålderdomlig musik dessutom. Vilket tillsammans får filmen att kännas betydligt äldre än från 1977. Nåväl. Andra världskriget går in i sitt slutskede och de allierade planerar för att luftlandsätta stora truppstyrkor bakom tyskarnas linje i Holland. Då blir broarna över Rhen strategiskt nödvändiga att hålla till varje pris. Planen visar sig dock ha alltför stora brister.

Här finns en motssättning mellan arroganta höga officerare och de ensklida soldaterna i stridens mitt. Här finns en motsättning mellan brittiskt understatement och amerikansk gåpåighet. Och här finns en motsättning mellan lojalitet och överlevnad.

Mycket snygga fallskärmsbilder, mycket tanks och pansarbilar, en hel del raserade hus och kulsprutesmatter. Men mest sårade, trötta och förtvivlade soldater. Finast är när Liv Ullman läser Psaltarens 91:a psalm för de döende soldaterna och när de överlevande sedan långsamt sjunger Psalm 275 "Led milda ljus" då de ger upp och låter sig tas till fånga.