Frozen Ground

Betyg: 3 monument

Ljuset är blåvitt till en början, sedan brungrått när snön börjar falla. Känslan är ungefär i samma färgskala. Det är otäckt, våldet finns hela tiden närvarande och de utsatta unga kvinnorna har i princip ingenstans att ta vägen. Mördaren jagar dem på gatan, på stripklubbarna och, allra värst till sist, när de är ensamma i skogen. Det är ingen särskilt vänlig bild av Anchorage som ges. Panoramabilderna över vildmarken bryter av mot stripklubbarnas klaustrofobi, frågan är vilket som är otäckast.

Nicolas Cage är som vanligt bra som ångestriden polis - alltid hans bästa roller. Märkligast är ändå älgen som plötsligt bara finns där på en bakgata, till synes helt utan att symbolisera någonting.

Amazons and Gladiators

Betyg: 1 monument

En romersk härförare faller i onåd hos Caesar och förvisas till imperiets norra utkant. Ett gäng krigande kvinnor som kallar sig amasoner utmanar hans makt för att hämnas hans grymheter. De möts till slut på gladiatorarenans blodbestänkta sand. Däremellan agerar de dåligt mot usla kulisser och häver ur sig väl valda New Age floskler om att finna sig själv och skapa sitt eget öde. En sorts feminism utan djup. Lite urkommunism och ännu sämre stridsscener, se där en riktigt dålig film!

Bäst är titelsekvensen där orden i titeln flammar upp och förkolnar för att lämna filmrutan helt svart en kort stund. Det borde ha stannat där.

En bro för mycket

Betyg:3 monument

En riktig storfilm! Så stor att den till och med har en paus inlagd då bilden står still och det bara spelas musik, märkligt ålderdomlig musik dessutom. Vilket tillsammans får filmen att kännas betydligt äldre än från 1977. Nåväl. Andra världskriget går in i sitt slutskede och de allierade planerar för att luftlandsätta stora truppstyrkor bakom tyskarnas linje i Holland. Då blir broarna över Rhen strategiskt nödvändiga att hålla till varje pris. Planen visar sig dock ha alltför stora brister.

Här finns en motssättning mellan arroganta höga officerare och de ensklida soldaterna i stridens mitt. Här finns en motsättning mellan brittiskt understatement och amerikansk gåpåighet. Och här finns en motsättning mellan lojalitet och överlevnad.

Mycket snygga fallskärmsbilder, mycket tanks och pansarbilar, en hel del raserade hus och kulsprutesmatter. Men mest sårade, trötta och förtvivlade soldater. Finast är när Liv Ullman läser Psaltarens 91:a psalm för de döende soldaterna och när de överlevande sedan långsamt sjunger Psalm 275 "Led milda ljus" då de ger upp och låter sig tas till fånga.

Renoir

Betyg: 3 monument

Det prasslar om fötter som springer i gräset, vinden susar i trädkronorna och virvlar upp små sandmoln på vägarna. Sol och skuggor över vattenspegel och ljusets spel i den vackra trädgården. Den sydfranska naturen är ständigt närvarande och det gör tillsammans med det sinnliga matlagandet inne i konstnärens stora hus detta till en vacker film att titta på. Det finns också ett spännande pågående samtal mellan far och son Renoir (dvs Paul-Auguste, 1841-1919, impressionistisk konstnär, se ovan, och Jean, 1894-1979, filmregissör) om att välja konsten eller kriget.

Men sen är det liksom inte så mycket mer. Kvinnan (Catherine Hessling, 1900-1979) som blir Renoir seniors modell och Renoir juniors älskarinna, och troligtvis hade en större inverkan på den här historien än vad som visas i filmen, skildras mest som en fladdrande och nyckfull fjäril. Otaliga är de gånger vi får se hennes bröst, vilket är lika långtråkigt som alla gånger vi tvingas se den åldrade konstnären dutta färg på sina tavlor. Ett plus är däremot att den gamla konstnärens värkbrutna och ledsjuka kropp är så realistiskt skildrad. Skådespelaren heter Michel Bouquet och var 86 år när filmen spelades in.

To End All Wars

Betyg: 3 monument

Är det en film i genren kristen apologetik? Kanske, men nog inte. Korsfästelsescenen i fånglägret är för grym för det. Ernest Gordon tas till fånga under strider mot japanerna under Andra världskriget och överlever flera års fångläger och slavarbete. Erfarenheten formar hans beslut att bli präst. I viss mån är det begripligt. I centrum står krigets grymhet och människans utsatthet när värdigheten tas ifrån henne. Kvar finns den tunna hinnan av mänsklighet, så lätt att trasa sönder, men möjlig att reparera genom förlåtelse och försoning. Stundtals förfärligt, stundtals på gränsen till romantisering av lidandet. "There is suffering before glory - there is a cross before the crown".

Poängen ligger nog ändå i det allmänmänskliga: här är det japaner som står för grymheten, på annan plats i världen var det européer, långt senare i Vietnam var det amerikaner, i sextonhundratalets Nordtyskland var det svenskar... Kriget lockar fram barbari och grymhet. Det finns ingen romantik i det.

Jag tror Ernest Gordon blev en god präst.

Harlock: Space Pirate

Betyg: 2 monument

En sorts manga, delvis animerad, delvis spelfilm. Många rymdskpepp, mycket mörk materia, rymdrök och en död jord. Den döda jorden är avskiljd som en helgad plats av Gaiasamfundet vars valspråk är Fred och Ordning. Mot detta intergalaktiska imperium kämpar rymdpiraten Harlock utifrån sin dröm om Frihet och Sanning.

Det handlar stundtals om människans hemlöshet, om botgöring och längtan. Men det tar aldrig skruv på riktigt. Istället landar den rätt unkna smaken av 80-talets Gaiateori i munnen, teorin som säger att vi inte behöver oroa oss för miljöförstöring, jorden kan sanera sig själv (med eller utan människorna). Jag tror inte på det. Jag tror på människan. Jag tror inte på Kapten Harlock, men än mindre på universums kejsare...

Vicevärden

Betyg: 4 monument

Dansk socialrealism; griniga sjukpensionärer i trist betongförort, obestämd höst eller vår - inget riktigt solljus, misslyckade män med trasiga ryggar och knän som super ner sig i självömkan. Rätt ocharmigt.

Så finner en av dem, Per, en kvinna i en tom lägenhet. Hon är naken och småleende. Utan språk, utan historia småler hon medan han våldtar henne - det otäcka är att han genom det blir helad från sin värkande rygg. Genom att sexuellt utnyttja kvinnan, helas deras kroppar. Mycket bisarrt och otäckt. Till slut sprider det sig i området att det finns en helbrädgagörare och kön av sönderarbetade förortsproletärer ringlar lång i miljonprogramhusets trappuppgång. Alla vill de utnyttja kvinnan och få tillbaka ett värdigt liv.

Så ställs godheten på sin spets. I allas ögon är Per en god människa som låter dem bli friska, men för varje gång plågas han alltmer samtidigt som hans relation till henne blir alltmer ömsint. Hon bara småler och han lider i hennes ställe. Men vem är hon? Knappast en människa. En ängel? En våldtagen ängel. Är det möjligt? Här finns en klang av 1 Mos 19, (berättelsen om Sodom och Gomorra).

Kanske är det en saga, då blir den lättare att fördra. Obehagligt, men bra på något vis.