The Other Guys

Betyg: 3 monument

Det är mycket som går sönder. Mest bilar, men också en busss och en helikopter och så en hel del kontorsutrustning. Men det handlar inte om trasiga saker utan om misslyckanden och om det som Jesus säger i Matteusevangeliet: "Så ska de sista bli först och de första sist". Det finns i amerikansk film en särskild genre där de förödmjukade får revansch. En sorts upprättelsefilmer, ofta ganska fåniga, men ändå intressanta då de så tydligt ställer de klassiska rollerna upp och ner - det blir queer på något vis och då blir även de mest sexistiska uttalandena tvetydiga.

Två misslyckade poliser lyckas till slut efter att ha förnedrats av kollegorna hela filmen igenom. Lyckligt slut, fånigt det också, men ok. Allra bäst är den fantastiska manskören på baren som sjunger om att bränna barnens Harry Potterböcker, något liknande har jag aldrig hört!

De förlorade barnens stad

Betyg: 2 monument

Det handlar om drömmar och om stadiga järnkonstruktioner (med mycket nitar), om barn som beter sig som vuxna och vuxna som beter sig som barn, om en futuristisk dåtid, om galna vetenskapsmän över och under vattnet och om själens nödvändighet. Märkligt, alltför märkligt för att bli begripligt eller ens sammanhängande.

Bäst är de siamesiska tvillingarna, särskilt när de lagar mat och röker!

Apornas planet (r)evolution

Betyg: 4 monument

Försöksdjuren slår tillbaka. Det handlar om en regelrätt revolution. Hämnd, omvända hierarkier och en stark ledare. Spännande och välgjort. Undan för undan byggs spänningen upp och vi förflyttar mer och mer av vår solidaritet mot de upproriska aporna. Plötsligt skäms jag över att vara människa och sörjer den döde gorillahannen mer än någon av människorna. Tydligen har kriget bara börjat och uppföljare är på väg. Frågan är om de kan bli lika bra.

Intressant är att huvudpersonen är forskare på ett botemedel mot alzheimers sjukdom. Synd bara att hans alzheimersjuke far spelar så dåligt.

Fantomen

Betyg: 2 monument

Det mesta är fel; dräkten är lila och inte blå, Guran har varken hatt eller kjol och Dödskallegrottan är en konstruktion. Men Singhpiraterna ser ut som de ska, dumma, onda och med smala, hängande mustascher. Vackrast är Xander Drax kontor i överväldigande art deco stil.

Det är som att läsa en serietidning, men rätt mycket sämre. Uselt skådespeleri, fånig story och de ovan nämnda felaktigheterna. Dock hoppar Fantomen från ett flygplan ner i hästsadeln och han är snäll mot barn - så något är i alla fall som det ska.

Mest oväntat är den kvinnliga vänskap som blommar upp mellan Diana och den kvinnliga skurken. Känns nästan progressivt!

Jack & Connie

Betyg: 4 monument

Det handlar om att vara människa. Människa med all den tafflighet och storhet det innebär. Just så tafatta och klumpiga som vi kan vara, just så blyga och bortkomna som vi kan känna oss - kanske lite mer ändå! Och just så beslutsamma som vi kan känna oss, just så modiga och beredda att trotsa utmaningar som vi kan våga vara- kanske lite mer ändå!

Misslyckandet bär oss genom det smärtsamma mötet mellan Jack och Connie. Två ensamma, tafatta människor i New York. Men misslyckandet vänds till något annat, precis som hos profeten Jesaja i profetian om den blommande ödemarken (Jesaja 35:1-10). Tillsammans får de ödemarken att blomma. Det tafatta blir ömsint, det osäkra blir stadigt, ensamheten delas. "Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken." Profetian illustreras av Jacks visualiseringar när han ska lära sig simma och laga mat. Av motorvägen blir en simbassäng, av de tomma händerna en kockkniv och en pepparkvarn.

Filmen bygger på en pjäs, vilket märks för det är en tät story. Därifrån saknar jag originaltitelns profetiska ord "Jack goes boating" - han som inte ens kan simma!

P.S Soundtracket är magnifikt där särskilt Psaltarens 137:e psalm spelar en central roll.

Pojken med cykeln

Betyg: 3 monument

Mycket cyklande, snabbt filmat på förstadsgator. Från barnhemmet till förstaden. Från personalomsorg till den främmande kvinnan som av någon anledning bryr sig om honom. Från längtan efter pappan till ett accepeterande av pappans avstånd. Från brutalt våld till en sorts förlåtelse. Från en trasig byggfutt i skräpskogen längs vägen, till en grillfest hemma på gården. Från övergivenhet till ett hem?

Viktigt, välspelat - men det blir inte någon riktigt stor film. Som om berättelsen ändå inte lyfter. Det blir bara de, inte du och jag. Det blir en betraktelse, inget deltagande.

Det stora blå

Betyg: 3 monument

Vackra hav. Vackra stränder. Vackra små grekiska byar på klippor ovanför havet. Vackert filmat. Vacker musik. Och mycket konstiga människor. Men det gör inget att de är konstiga för människorna är bara bifigurer. Det är havet - och möjligtvis delfinerna - som är huvudpersonerna. Det blir gammaltestamentligt med ord ur Psaltarens 103:e psalm: "människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom". Tragiskt, både i sin människosyn och i sin kultursyn. Människan är ointressant, både som social och kulturell varelse. Det är i djupet, i det oändliga, i det ouppnåeliga som verkligheten egentligen finns, inte bland oss människor. Religiöst helt utan kristendomens sociala förankring. Vackert, men som sagt tragiskt.