 |
| Bilden kommer härifrån och visar huvudrollsinnehavarna, men är inte från filmen. |
Ingimundurs (Ingvar Sigurdsson) inkapslade sorg är att likna vid den sten som som rullar ner för ett av Islands lavaberg. Vi ser hur stenen bryts loss och börjar sin färd nedåt, först långsamt och sedan med ökande hastighet. I en lång sekvens rullar stenen nerför berget - det är inte filmens starkaste scen - och när den landar i vattnet är det med en våldsam kraft. Sorgens kraft är också stor, och när den sätts i rullning hos den fåordige mannen och dessutom grumlas av bitterhet och hat, blir fallet dramatiskt.
Bäst är Ingimundurs dotterdotter Salka (Ida Mekkín Hlynsdóttir) och relationen de har till varandra. Men den sätter Ingimundur på spel när hans uppdämda sorg och vrede sätts i rullning. Näst bäst är det isländska landskapet och den långa inledningen där kameran står stilla medan årstider och väderlek växlar, hästar och dagar kommer och går. Och huset, snarast en barack, som Ingimundur bygger om till sin dotter förvandlas lika långsamt till en bostad. De fullkomligt absurda inslagen i filmen har jag svårt för, kanske för att jag inte kan avgöra om de är menat att vara realistiska trots att jag tolkar dem som absurda eller tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar