Betyg: 4 monument
Välspelat och snyggt gjort, men Shakespeares text är ändå det bästa: elegant, snabb och träffsäker. Scenen är satt till början på nittonhundratalet i Toscana och det rustas till bröllop - en klassisk öppning med mängder av tjänare som går om varandra i förberedelserna. Snart förstår vi plotten - komplicerade kärleksrelationer där den som älskar inte blir älskad och tvärtom. I en sorts omtanke om människorna lägger sig älvkungen Oberon i deras relationer med hjälp av Puck, som tar fel och det blir än mer komplicerat. Till detta ett amatörteatersällskap som repeterar en pjäs "Pyramus och Thisbe" inför furstens bröllop. Till slut reds allting ut och det slutar lyckligt.
Till skådespeleriet och kostymerna måste läggas musiken - elegantast när Mendelssohns bröllopsmarsch spelas, skriven till just denna pjäs. Här finns en religionsteologiskt märklighet när det visar sig att den "gosse/page" som Oberon och hans drottning Titania bråkar om är en avatar av guden Krishna. De romerska smågudarna vill ha makt över hinduismens främste gud (!) - kanske är det i sig ett mer eller mindre omedvetet bevis på gudarnas/människornas hybris. Roligast är mannen som spelar mur i pjäsen i pjäsen (bilden).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar