På västfronten intet nytt

Betyg: 3 monument

Det är kontrasterna som bär filmen. Kontrasten mellan tystnaden i naturen och krigets dundrande vansinnesljud. Kontrasten mellan överflödet, elegansen och lugnet när generalerna möts och skyttegravsoldaternas kaotiskt leriga helvete. Medan den första kontrasten känns mest ansträngd och ditklistrad fyller den andra sitt syfte då den förstärker filmens genomgående budskap: Aldrig mera krig!

Men det är som om filmen aldrig lyfter, visst vi lär känna de unga idealisterna som frivilligt tar värvning, hör rektorns förfärliga tal om fosterlandskärlek och en snar seger och följer dem sedan i krigets verkliga helvete med brist på allt utom regn, lera, kyla och död. Döden är ständigt närvarande, vänskaper byggs upp och bryts av en granat, en gevärskula eller ännu ett vansinnigt anfall mot fiendens kulsprutor. Den enda scenen med glädje är middagen på den stulna gåsen - nog så betydelsefull. Det är mycket som händer, men det saknas berättelse, det räcker inte med indignation och överdrivet smink. Roligast är befälets order: "Håll ditt gevär lika rent som den heliga jungfruns lår".