Il boom/Högkonjunktur

Betyg: 3 monument

Det är en slags Faust-historia, men istället för evigt liv handlar det om pengar. Giovanni är skuldsatt upp över öronen, men lever ändå ett lätt och lyxigt liv med sin hustru och deras betydligt rikare vänner. Lägenheten, bilen, möblerna - allt är intecknat, men hustrun vet inget. Desperat försöker han låna pengar, men ingen vill hjälpa honom tills han söker upp djävulen i form av en enögd byggherre och hans kraftfulla kvinna. De ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Så är han då plötsligt rik, men till vilket pris ...

En drift med Italiens nyrika och materialistiska medelklass som dansar till amerikanska modedanser, festar till långt in på nätterna och byter fruar. De lever flott men är snåla när det gäller vänskap. Det är välspelat och elegant, men komedin övergår i tragedi när vi lämnar Giovanni åt sitt oblida öde. Vi får möta en gudfruktig general och förstå att både präster och poeter behöver låna pengar. Roligast är klippet från den barfota Mariaprocessionen till den amerikanska dansen. Snyggast är chefens hem, italienskt sextiotal i sin prydno.

Lagaan

Betyg: 3 monument

 

En arrogant brittisk officer utmanar de skatteplågade invånarna i en by i Gujarat i västra Indien. I sin hybris lovar han dem skattebefrielse i tre år om de vinner över hans lag i kricket. Men om de förlorar får de betala tredubbel skatt. Utblottade som de är och med regnen som uteblir kan de inte annat än anta utmaningen. Problemet är att ingen vet egentligen hur man spelar kricket. 

Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Ett mäklarkontor. Cynismer och lögner. En värld av män som tävlar om vem som ska sälja mest, men de kundlistor de har tillgång till är för dåliga. Ingen kan sälja och de hotas av avsked om de inte säljer. Tänk om någon bröt sig in på kontoret nattetid och stal de lukrativa listorna? Det är vad som händer och vi är osäkra på vem av dem det är som gjort det. Alla far ut mot varandra, skällsorden haglar, den som nyss var tyst är nu den som talar högst och vice versa tills det kommer fram vem som är den skyldige. 

En fantastisk dialog, ibland bara grymtningar ibland oförskämdheter, ibland deperata sanningar, ibland rena rama skitsnacket - alla ljuger på sitt vis, ingen går att lita på och kapitalismens grundidé - att sälja till varje pris blir en del av cynismen. Här diskuteras helvetet på jorden, dricks en del whisky och pratas och pratas. Fenomenala skådespelare där Jack Lemon är bäst som en sentida Willy Loman. 

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

Flicka och hyacinter

Betyg: 4 monument

Det börjar i dunkel, nästan totalt mörker. Några röster på en fest, vi blir inte presenterade, inga ansikten. Sedan får vi följa en av kvinnorna när hon går därifrån och väl hemma hänger hon sig i takkronans krok. Hela filmen går ut på att ta reda på varför, men det är ingen deckare utan ett drama om ensamhet och omöjlig kärlek. Mycket välkomponerat! Den döda kvinnans granne vill ta reda på mer så han söker upp personer som känt henne och då får vi tillbakablickar ur hennes liv. Dessa tillbakablickar ger små pusselbitar i det större mönstret som skildrar svårigheten att leva sitt eget liv under svenskt fyrtiotal. 

Bra skådespeleri, särskilt Eva Henning och Anders Ek. Vi får höra en del av Edith Södergrans "Färgernas längtan", höra SvPs 116 och höra talas om nyrakade borgarbrackor och andefattig konst. Bäst är slutet då vi är tillbaka på festen från filmens inledning, men nu vet vi mer. Men själva upplösning är ytterst elegant presenterad och sedan gömd. Den som söker sanningen finner den aldrig, men vi vet. Både struktur och slut påmminner om Orson Wells Citizen Kane.

God afton, Herr Wallenberg

Betyg: 3 monument

Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."

Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8). 

Kärlek 65

Betyg: 3 monument

Kanske Bo Widerbergs snyggaste film, men också den mest självupptagna och definitivt inte en av de bästa. Börjar rappt med snygga scener, Inger som tar av sig lösögonfransar, lösnaglar, bh-kupor i en sorts suverän vardaglighet - sedan vackra bilder från stranden runt Kåseberga och Skillinge, särskilt när Keve vandrar med dottern på stranden och vi följer dem genom ett staket med grova stolpar. Skuggor, ljus, vinklar panoreringar - allt är elegant. Men det tappar fart efter en knapp timme och sedan blir det för alltför långsamt och pretentiöst med stillsam pianomusik till stillsamma bilder.

En filmregissör (tydligt Bo Widerberg själv) spelad av Keve Hjelm bor med sin familj, och sina vänner som kommer och går, på en skånegård där de flyger med drakar, helsteker gris, samtalar ibland och är mest olyckliga. Samtidigt reser han till Stockholm och möter sin älskarinna. Det lite speciella är att alla skådespelare har sina riktiga namn; Inger (Taube), Keve (Hjelm), Evabritt (Strandberg), Björn (Gustavsson), Ann-Marie (Gyllenspetz), Kent (Andersson). Trots att Bo Widerberg tydligt har sagt att detta är en horisontell film utan Gud (i kontrast til Bergmans filmer), citeras Matteus 22:14 - i gamla översättningen förstås! 

 

Gå och se

Betyg: 5 monument

Kanske den bästa film om krig som någonsin gjorts. Kanske den värsta film om krig som någonsin gjorts - och just därför den bästa. Här finns inga hjältar, inga ärofulla strider, inga eggande tal, ingen patriotism - bara dödandet, grymheten, lidandet och rädslan. Och samtidgt är det vackert, poetiskt och stundtals dråpligt - som bara ryska filmer kan vara. Grymma och dråpliga, poetiska och politiska, djupt teologiska och helt religionsbefriade. Med fantastiskt skådespeleri av den då sextonårige Aleksei Kravchenko som Flyora.

Bäst är kanske ändå ljudspåret, en ljudcollage som ibland är begriplgt och oerhört vackert, ibland bokstavligen ett ramaskri (Matteus 2:18), ibland bara skärande och kaotiskt. Särskilt när vi hör det som sker och sägs genom Flyoras söndersprängda trumhinnor. Allt slutar med "Lacrimosa" ur Mozarts Requiem.

Quilombo

Betyg: 4 monument

En närapå surrealistisk film om Quilombo dos Palmares, ett samhälle grundat av förrymda slavar i Amazonas djungler på sextonhundratalet. Mycket dans, mycket sång, mycket musik. En del djungelbilder i solnedgång, arapapegojor och ogenomtränglig grönska, men också strider mellan européer (portugiser och holländare) med kyrasser och kanoner och de fria slavarna med målad hud och kastspjut. Palmares är en blandning av urkommunism och teokrati, men hela tiden en fristad för den som motsätter sig kungen och plantageägarna. Samtidigt en nagel i ögat på de koloniala makthavarna. Striden är ojämn, men Palmares håller ut i nittio år (1605 - 1695).

Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).

Drakens väg/The Way of the Dragon

Betyg: 3 monument

Kanske är detta sjuttiotalets sämsta dialog, dessutom delvis dubbad. Men dialogen har mycket liten betydelse när Bruce Lee är med. Han säger inte mycket, men slåss desto mer. Här kommer han direkt från Hongkong till Rom för att hjälpa sin kvinnliga släkting i hennes konflikt med lokala gangsters om den restaurang som hon driver. De lokala gangstrarna är mycket uppenbart amerikaner, medan de goda är kineser. Var italienarna håller hus det kan man fråga sig. Men slutstriden sker på Colosseum i alla fall. Den striden är att likna vid konflikten mellan Jakob och Esau i Första Mosebok, här besegrar den släta Jakob (Bruce Lee) den ludne Esau (Chuck Norris). 

Mycket är fånigt, men slagsmålen är snygga. Snabba och relativt oblodiga. Mest intressant är ljudbilden där varje slag är förstärkt till en sorts slagverksmusik. Till det Bruce Lees märkliga fågelljud när han blir riktigt arg.

Det grymma svärdet

Betyg: 2 monument

Detta är en fantastiskt dålig film, men jag gillar genren; ”sword and sorcery”, så det är samtidigt en underbar film. I facklornas sken strider rättrådiga män mot ondskans hantlangare i trånga passager. Det är männens värld, men det är kvinnorna som ser till att det händer något. En ond man tar över det goda kungariket med hjälp av en död trollkarl. Senare hämnas den goda kungens son och har ihjäl både usurpatorn och den döde trollkarlen. 

Det är stundtals osammanhängande, dåligt skådespeleri och patetiskt från början till slut. Märkligast är musiken som hela tiden talar om för oss vad som är på väg att hända. Och att vara kung tydligen innebär att ha ett fult skägg. Här förekommer en korsfästelse och en vigselritual på latin, samt en tydlig moské med minareter och allt trots att tiden är forntida och mytisk, bortom tideräkningen. 

12 Years a Slave

Betyg: 4 monument

 

Det är en oerhört skickligt komponerad berättesle, med tillbakablickar och återkommande scener samtidigt som berätteslen i sig är ganska rättfram. På något vis som Kirkegaard säger: "Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges". Men också en fin avvägning mellan ett personporträtt och en kollektivhistoria. Solomon Northup lever ett gott liv i en liten stad i New York på 1850-talet med fru, barn och ett kreativt yrka. Det som skiljer honom från hans vänner är att han är afroamerikan. Det gör att han blir lurad i en fälla, kidnappad och såld som slav i sydstaterna. Kontrasten kan inte var större mellan hans borgerliga medelklassliv och slavens lidanden. Jo, kanske mellan slavägarnas familjer, fester och bostäder och slavarnas kollektiva sovloft. 

Det intressanta med filmen, det som gör den så förtvivlat obehaglig, är realismen. Inte i första hand realismen i våldet och förnedringen, utan realismen i att de skyldiga inte straffas. Så är historien, det är inte självklart att de onda far illa. Snarare säger vår erfarenhet det motsatta, Det smärtar! Det är också plågsamt hur slavägarna ständigt bryter mot det andra budet: "Missbruka inte Herren, din Guds namn". Starkast är scenen när slavarna sjunger "Roll, Jordan, roll". 

Spartacus (1960)

Betyg: 4 monument

Storartad och politiskt frispråkig, men lite för lång och kanske en scen för mycket med tusentals människor som vandrar genom öde landskap. Det börjar med en berättarröst som beskriver det romerska imperiet som besmittat med den tidens sjukdom; slaveriet. Sedan möter vi Spartacus när han i förtvivlan över hur andra slavar behandlas ger sig på en vakt och biter hälsenan av honom (ett eko från 2 Mos 2:32-33). Han blir köpt av en gladiatortränare och på skolan gör han och de andra uppror. De samlar ett stort följe av förrymda slavar - tio tusentals - som liksom gladiatorerna bara vill ta sig till havet och fly landet, lämna det gamla bakom sig och leva fria i sina hemländer. Men varken patricierna eller plebejerna i den romerska senaten vill låta dem löpa. Intrigerna pågår samtidigt som slavarmén besegrar de romerska trupper som skickas efter dem. Till slut blir de inringade och tvingas till en bitter sista strid, förrådda och offer för romersk inrikespolitik. I slutscenen är alla överlevande korsfästa, men Spartacus son och hustru lever och det som fria människor!

De romerska politikernas girighet och cynism kontrasteras mot slavarméns vardagsliv och folkliga gemenskap. Maktens män, de som äger land och pengar är inget värda - det är den enkla mäniskan som bär rätten att kallas människa. Här ekar det också från både Predikaren (Pred 3:1-8) och Paulus (2 Kor 12:9-10). Bäst är Peter Ustinov som Batiatus och Charles Laughton som Gracchus. Märkligast är den bisexuella inviten ("både ostron och sniglar") när Crassus badar. 

 

Mannen som ville bli kung

Betyg: 3 monument

Det börjar i det exotiska, en lång inledning med ett svep över indiskt gatumyller som avslutas med fakir efter fakir som gör sina trick. Sedan kommer förtexterna. Scenen är satt: Det exotiska Indien. Men ärendet är kanske mindre just Indien och det exotiska utan en moralisk berättelse om hur uppgång går före fall, eller hur den som gapar efter mycket mister hela huvudet. Två tvivelaktiga soldater ur den brittiska armén tar sig tvärs över Himalaya för att lura befolkningen i det fjärran Kafiristan att de är gudar och från himlen sända. Det går till en början alldeles utmärkt, ortsbefolkningen är vidskeplig, okultiverad och ganska enfaldig. Men när den ene etablerar sig som gudomlig kung i rakt nedstigande led från Alexander den store börjar det knaka i vänskapen och till sist störtas de bägge i fördärvet. Leken är slut, imperiet faller sönder. Det som återstår är galenskap och ett makabert minne.

Allt kretsar kring Frimurarna och deras symbol med Guds allseende öga med påstådda rötter hos Alexander den store och kung Salomo. Hur det än är med det så får vi se svindlande vackra landskap och majestätiska berg i snö. Trots ett ironiskt anslag blir filmen bara en i raden av filmer där den brittiska överlägsenheten möter okunniga och barbariska folkslag. Den är ändå gjord 1975! Fånigast är det återkommande kraftuttrycket "God's holy trousers" och märkligast är psalmen "The Son of God Goes Forth to War", sjungen i undergångens stund.

I huvudet på Bo

Betyg: 3 monument 

Bo Widerberg är en komplicerad person - vilket vi kanske alla är - dels en skicklig filmregissör, dels en ganska otrevlig person som kunde driva medabetare till vansinne. Jag vill inte tro att det ena var beroende av det andra, snarare att det råkade sammanfalla. I filmen om Bo ges inget svar på den frågan och den berörs egentligen väldigt lite. Det är en film gjord med alltför stor respekt och vördnad. Något som nog inte Bo Widerberg själv skulle ha brytt sig om. Fantastiskt fina filmklipp från fantastiska filmer; Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Mannen på taket, Mannen från Mallorca ... Intressanta klipp från intervjuer och tv-program, men bortanför klippen så tillförs ganska lite. 

Roligast är när en ganska ung Bo Widerberg krasst konstaterar " att ingen arbetar i Bergmans filmer". Bäst är när sonen Martin, kanske tre år, leker med såpbubblor i slutet av Ådalen 31. Den vackraste filmscen som spelats in i Sverige!

Kansas City

Betyg: 3 monument

30-tal, röstfusk, våld och jazzmusik. Ungefär så. Bäst är jazzmusiken där vi ständigt återkommer till The Hey Hey Clubs källare, vars toner ibland går utöver bilden och sipprar in i nästa filmklipp. Annars är det gråväder över Kansas City där en smågangster råkar råna fel person och blir kvarhållen i jazzklubbens inre rum. För att befria honom tar hans deperata flickvän, Blondie, en högt uppsat politikers fru, Carloyn, som gisslan. Ur deras ojämnlika relation spirar vad som skulle kunna kallas vänskap eller systerskap, till slutscenen då den passiva träder ut ur sin passivitet. Är det ett barmhärtighetsmord, ett "crime passionel" eller ger hon helt enkelt bara igen?

Det är en grå, dyster bild av 30-talet utan någon egentlig glädje. Vilket spiller över på filmen som sådan. Den är ganska tråkig utan större spänning, inte heller någon större skådespelarinsats. Harry Belafonte som gangsterboss fungerar inte för mig, hur många cigarrer han än röker. Bästa scenen är när Blondie och Carolyn sitter i bilen och diskuterar film och filmstjärnor, roligast när guvernören ska trösta Carolyns man och inte minns vad hans fru heter. 

Lake Michigan Monster

Betyg: 2 monument

Allt är mycket märkligt och fånigt. En påstådd kapten samlar en skara "specialister" kring sig för att bekämpa ett påstått monster i Lake Michigan som ska ha dödat hans far, på mycket grunnt vatten visar det sig. Specialisterna är: en vapenspecialist, en ekolodsspecialist och en avskedad sjöman. De går vetenskapligt till väga och kastar sig in i monsterstriden med gott humör. Då och då brister någon ut i sång. Här finns också en delvis enögd bror till kaptenen som målar fantastiskt enkla tavlor och en familjehistoria.

Det blir aldrig särskilt roligt eller läskigt, mest bara obegripligt och fånigt. Roligast är kommentaren: "Ekolod är bara för veklingar". Kanske handlar det i slutänden om försoning, kanske inte.