Natten

Betyg: 4 monument

Mer djup i ytligheten och mer berättelse i tomheten än i de andra Antonioni-filmerna i samma trilogi: Äventyret och Feber. Men samma elegans, samma snygga fotovinklar och samma fantastiska skuggspel. Denna gång är det Milano som skildras med sina höga hus, sina nybyggda förorter och sina eleganta villor. Men "allt är tomhet, idel tomhet". (Pred 12:8)

Vi får följa en författare som just fått sitt genombrott och hans fru under knappt 24 timmar, från det att de möter sin dödssjuke kamrat på sjukhuset tills han tvingar sig på henne trots hennes nej i de desperata slutscenerna. Som sällskap har de regnet, några tillfälliga förälskelser och sin egen gemensamma tystnad. Det händer inte mycket, men det är vackert skildrat. Roligast är de små italienska bilarna som det är svårt att sitta snyggt i och att de faktiskt serverar champagne på sjukhuset, annars är det väldigt lite som är roligt.