Det är hos mig han har varit

Betyg: 2 monument

En film från tidigt sextiotal som egentligen nog är en film som vill kritisera äktenskapet, men kontentan blir det motsatta. Den gifte mannens liv skildras genom älskarinnan som i filmens början käckt hävdar att hon inte är gjord för äktenskap och i slutscenen sörjer mannen hon måste lämna för hans hustrus skull. På något sätt omvända roller där älskarinnan beskyller hustrun för att ta mannen ifrån henne. Märkligt då det är en ganska otrevlig typ till karl.

Bäst är berättargreppet med ett telefonsamtal i filmens absoluta inledning som avslutas i filmens slutscen, då har det gått en kvart i realtid men åtminstone ett år i filmens tillbakablickar. Lite udda med vuxna människor som köper ballonger till varandra - typiskt sextiotal? I övrigt ganska segt och med märklig moral om den fria kvinnan som självmant binder sig. En kritik av äktenskapet som sakrament och en utebliven bikt förekommer också.