Betyg: 3 monument
Färg, form, kropp, ljud. Kanske är det de huvudsakliga beståndsdelarna. Till detta den diegetiska* musiken som fyller scen efter scen. Märkligt, vackert, blodigt, skrämmande och mycket filmiskt.
En pojke som växer upp på en cirkus hamnar så småningom på mentalsjukhus, men söker som vuxen upp sin mor som förlorat sina armar. Han blir sin mors armar och mer än det. När den dövstumma flickan han lärde känna som barn på cirkusen dyker upp faller hans värld samman - och kanske kan han börja leva. I slutscenen lyfter de händerna i en förtvivlad gest och texten från Psaltaren 143 projiceras: ”Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord …”.
Psykoanalys, politik, cripteori, teckenspråk, motstånd mot auktoriteter och en stor kärlek till Mexikos undre värld. Men märkligast av allt är elefantens begravning då alla plöstsligt blir svart-vita och sarkofagen körs på tung lastbil till avstjälpningsplatsen.
* Musik där filmen visar de som spelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar