Ska vi skratta eller gråta? Fnissa eller förfasa oss? Det är grymt, otäckt, våldsamt och sorgligt men dråpligt och komiskt på samma gång. Till en början tycks alla vara typer, men snart visar de sig i all sin komplexitet. Och det är, förutom den fantastiska storyn, filmens styrka. De komplexa porträtten. Ingen är enbart enfaldig, ingen är enbart grym, ingen är enbart god. Alla är de människor i all sin storhet, i all sin småsinthet.
Det är vackert; vår och försommar bland bergen. De är samtidigt förfärligt med rasistskt våld, polisövergrepp och ett ouppklarat sexualmord på en ung flicka. Här finns en fin scen då Mildred resonerar om livet, döden och Guds existens med en hjort. Helt naturligt i sammanhanget. Kanske är det en saga, en svartsynt saga som berättar om försoning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar