Betyg: 4 monument
Speglingar av Sara
Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem
som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som
flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i
botten av asken. Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin
Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras
respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet.
I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker
efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och
skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag
gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande
dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den
vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.
Men det som berör mig mest är Karin Broos ambivalenta och
ärliga inställning till sitt eget åldrande som hon uttrycker på ett väldigt direkt sätt men också mer symboliskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar