Den söndersupne slaktaren Westlund somnar på golvet i salen på sin bröllopsnatt strax innan solen går upp, dessförinnan har han vrålat ut i gryningen. Det vrålet minns jag från min tidiga ungdom. Jarl Kulle är helt magnifik och hans förvridna ansikte med det förstorade underbettet har för evigt satt sig fast i mitt minne.
I botten finns lögnen och ingenstans finns kärleken, men alla söker desperat efter den. Det är männens värld, en patetisk, ynklig och feg värld. Kvinnorna blir en sorts spelpjäser, samtidigt som de genom Hildur, bruden, är de som bär på någon sorts hopp. Det är Sverige i ett brytningsskede mellan land och stad, mellan förtvivlan och hopp. Frågan är om hoppet segrar, knappast. Men kanske...
Fantastiskt filmat med mer skugga än ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar