Betyg: 4 monument
En fin skildring av ett liv, från ungdomens nonchalanta lugg och sneda leende till ålderdomens stillsamma och mer genomtänkta blick. Berättelsen om George Harrison (och The Beatles) blir ju naturligt också en resa genom populärkulturen, den kultur som jag själv växt upp i, men är egentligen mest intressant som en skildring av ett andligt sökande. Från ungdomens nonchalanta relation till den katolska uppfostran via Hare Krishna till en mer mogen relation till religion, tro och andlighet. Sedan kan jag som teolog nog tycka att han är intressantast i sina icke-andliga låtar. När han beskriver sina sånger som sådana att alla som lyssnar kan säga, jag har också upplevt detta - en sorts gemensamma existentiella utgångspunkter, samtidigt som han håller sin distans. Vid ett tillfälle citerar han, utan att kanske fullt veta om det, Första Korinthierbrevet om att leva i världen, men inte av den (1 Kor 7:31) Kanske var det så? Eller så kommer textraden ur "While my Guitar Gently Weeps" närmare sanningen: "while I´m sitting here doing nothing but ageing"? Tydligt inomvärldsligt, tydligt existentiellt, tydligt igenkännande.
Något jag inte visste var att George Harrison finansierade filmen "Life of Brian", när andra drog sig ur på grund av anklagelserna om hädelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar