Även detta en barndomsfilm. Från den tiden minns jag sångerna, gagsen och de trista musikavsnitten. Nu ser jag berättelsen, klassresorna, självbiografin, queertanken, skådespeleriet, absurditeten och musiken (sångnumren är av mindre intresse). Det är oerhört fånigt, mycket mänskligt och betydligt radikalare än väntat. Povel Ramel är en udda fågel i den svenska underhållningsbranschen.
Bäst är nog det svenska kungaparet i sin privata loge, eller de påhittade språken fejkspanska och fejkryska.
Måste tillägga att det svenska kungaparet i det hör fallet (tidigt 1900-tal) är Oscar II och Sofia. Mycket porträttlika. Och bäst är Martin Ljung. Oefterhärmelig med sin basröst och gängliga fysionomi.
SvaraRadera