Det har skrivits en hel del om Philip Seymor Hoffmans tillbakahållna skådespeleri som ledaren för en kvasireligiös sekt i efterkrigstidens USA. Särskilt i relation till Joaquin Phoenix rolltolkning som den alkoholiserade marinsoldaten som dras in i rörelsen och hamnar på ett märkligt sätt i dess mitt. Det återhållna mot det överspelade. Jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för Philip Seymor Hoffmans skull, men det är Joaquin Phoenix missbrukare som stannar kvar i mig. Svetten och desperationen, den förtärande törsten och den enkla lydnaden. Obehagligt, gripande samtidigt som sektledaren blir en undanglidande och svårfångad gestalt som jag inte alls kan förstå. Det är, i vilket fall, oerhört fint skådespeleri i en märklig historia om mänskliga tillkortakommande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar