Danny Kaye var min barndoms hjälte - de tungvrickande sångerna, leendet och det som jag uppfattade som hans genuina vänlighet slog ann hos mig som tolvåring. Jag har ingen anledning att betvivla mitt val av hjälte, men inser nu att jag söker mer komplexa sammanhang. Danny Kaye i all ära, men detta är ingen särskilt bra film. En entertainer som blir vittne till ett gangstermord mördas av samme gangster, men det visar sig att det finns en förläst tvillingbror som tar hans plats på scenen, ivrigt påhejad av den mördade broderns spöke. Upplagt för förvecklingar som späds ut med en del lättkädda dansnummer. Allt är kvickt och muntert, fördomsfullt och präktigt. Kanske hade jag gillat det som barn...
Bäst är fortfarande sångnumren, tungvrickandet, mängden stavelser som ryms inom kortast möjliga tidsrymd och så det faktum att döden inte alls är otäck och farlig, utan tvärtom något man kan skämta om i godmodig ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar