En sorts förhistorisk tid då man stred i bronshjälmar och det var ganska självklart att både gudar och halvgudar vandrade bland människorna. Egentligen handlar det om sekulariseringen, som börjar här. Gudarna har nästintill glömts bort, få tillber dem, få besöker templen och till slut så dör de en efter en - förvandlas till sand och sedan tomhet. Människorna förblir, men gudarna försvinner. Zeus förebådar detta genom att säga till sin son, halvguden Perseus: "Att vara halvt mänsklig gör dig starkare än en Gud". I Kristus går det mönstret igen. Det är Kristus mänsklighet som gör att segern över döden och ondskan är möjlig, inte gudomligheten - i övrigt finns det inget kristuslikt över Perseus.
Man kan se filmen som en allegori över sekulariseringen där det som överlever är en lutherskt färgad, paulinsk kristendom, när Hades (den ende Gud som överlever) konstaterar: "Jag har förlorat all min kraft. Hur mycket starkare är jag inte utan den!" (2 Kor 12:9). Men man kan naturligtvis se den som en god äventyrshistoria med snygga pegaser, läskiga cykloper, omöjliga labyrinter och en magnifik Fader Kronos som kastar magma omkring sig - då hjälper bronshjälmarna föga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar