Det finns en tydlig uppdelning, naturligtvis. Tjänarna i källaren, de kungliga i gemaken. Fattas bara annat! Och så Mr Brown, drottning Victorias handplockade tjänare, som har tillgång till bägge världarna. Det gör honom impopulär både "upstairs" och "downstairs. Man skulle också kunna tänka att han blev impopulär för att han är ganska otrevlig.
Någon sorts vänskap utspelar sig mellan drottningen och Mr Brown, kärlek säger några. Det vet vi inte. Det vi vet är att Mr Brown är bra på hästar, att han är skotte, att han flätar sitt hår och går barbent året om. Lite trist är det med denna fantastiska skotska stereotyp - hård, rättfram, och enkel. Varför denna manlighetskult kring det skotska, finns det inga kvinnor i Skottland! Visst han går i kjol och flätar håret, men företräder ett manlighetsideal som tycks hämtat från stenåldern.
Bortom denna stereotyp är det vackert spelat, inte särskilt spännande, men hederligt hantverk. Bäst är Anthony Sher som premiärminister Disraeli, lagom arrogant, lagom manlig.
Intressant att du väljer att skriva om manlighet om en film dör en kvinna är huvudpersonen. Men drottningen och Mr Brown är ju lika otrevliga, även om hennes makt är större. Kanske är det en anledning till varför de möts och vänskap uppstår. Men visst finns det väl också en förståelse mellan dem båda? Jag undrar hur deras relation till varandra och till kungen såg ut, när kungen levde.
SvaraRadera