Egentligen en filmad nycirkusföreställning där en tunn ramhandling introducerar föreställningen:
en ung kvinna ser en trapetskonstnär falla till marken under en föreställning på en nergången cirkusshow i mellanvästern. Manegen rämnar och hon dras med i fallet ner i en magisk värld där akrobater flyger, simmar, brinner runt om henne. Som en stillsam Orfeus vandrar hon från den ena märkliga miljön till den andra sökande mannen som föll. Världar öppnas, jorden rämnar, vattnet täcker allt, luften fylls av varelser - allt är möjligt även det omöjliga. Till sist finner de varandra och deras flygande dans andas lätthet och djup glädje. Det är vackert, mycket vackert... men lite tråkigt.
Det fantastiska tröttar i längden, det häpnadväckande blir långtråkigt, tyvärr. Framförallt beror det på saknaden av en hållbar story. I den magiska världen avlöser konsterna varandra, medan handlingen går förlorad - föreställningen är också sammansatt av Cirque du Soleils bästa framföranden från en rad olika uppsättningar - det hjälper inte hur fantastiskt det är.
En blandning av balett och TV-spel - där det mest fascinerande är att allt framförs helt utan ansträngning. Ingen anfådd extra andning, inga svettpärlor, utan allt sker så lätt, så lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar