Det är något med det gula ljuset, varmt , vackert och sagolikt. Samtidigt som det är en del av katastrofen. Men katastrofen utlöses inte av det vackra, utan av den ensamhet som ligger så djupt förankrad i rollkaraktärerna att ett bröllop bara blir en ironisk gest, en skrattspegel där ensamheten bryter sig fram i var och en. Katastrofen är kanske ett resultat av det, ensamheten som leder till jordens undergång eller så är det bara är en gestaltning av Justines sammanbrott. Det är en lika stor katastrof i vilket fall, för de inblandade.
Det enda som kan motverka ensamheten är den ynkliga koja av tunna grenar som Justine bygger åt sin systerson. Där kan deras händer mötas, där måste ensmaheten stå utanför. Där föds hoppet om en möjlig värld - mitt i katastrofens centrum. Vackert, tänkvärt, sorgligt, hoppfullt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar