Damsel

Betyg: 3 monument

Som legenden om Sankt Göran och draken, men där jungfrun är både jungfru och riddare. Och hon visar barmhärtighet, vilket helgonet Sankt Göran inte gör. En ung kvinna offras utan att hon egentligen förstår det till en drake för att gottgöra en uråldrig överenskommelse. En överekommelse som grundar sig på en lögn.

Millie Bobby Brown stönar, gnyr och gnäller mest hela tiden, samtidigt som hon är stridsduglig och full av kraft. Det blir lite motsägelsefullt, men då de mest använda orden i filmen är "underskatta inte" så ska vi väl inte göra det. Annars relativt spännande, snygga grottor och en helt ok drake.

Medea

Betyg: 4 monument

Det är mer antroplogi än äventyr, mer symbolism än handling, mer psykologi än gestaltning. Den eviga frågan som Euripides ställer i sitt drama är: Hur kan Medea komma på något så förfärligt som att mörda de egna barnen för att hämnas på Jason, sin otrogne make? Pasolinis svar är vidunderligt vackert och grymt som bara Pasolini kan vara med avhuggna kroppsdelar och nakna barn. Det är både barbariskt och oerhört sakralt. Kulten i Kolchis där Medea är prästinna bygger på människooffer. Offer som handlar om fruktbarhet och återuppståndelse - det är en del av svaret. En annan del handlar om hur hon drabbas av att världen förlorar sin mystik. Jason och grekerna står för det modernt rationella, Medea och hennes folk för det uråldriga, mytiska och rituella. När det tas ifrån henne blir hon vilsen i världen. Det är inte Jasons svek som är det centrala utan just avmystifieringen, det vi i vår tid brukar kalla sekulariseringen.

Maria Callas, här i sin enda filmroll, är magnifik. Det är stillsamt och långsamt, knappt någon handling men ett så fascinerade landskap att det inte gör något. Landskapet och dräkterna är en del av mystiken, de skapar känslan av ödesdrama och uråldrighet. Bäst är barnen som äter vattenmelon, en sorts antistruktur i den strukturerade, rationella grekiska ordningen.

Tillbaka till framtiden del III

Betyg: 3 monument

En sämre historia, men med samma eleganta kommentarer till Del I och Del II. Nu är det Doc Brown som ställer till det där han har hamnat i Vilda Västern 1855. Marty måste åka dit för att rädda honom och sedan ta sig hem igen. Problemet är att de behöver bränsle och bensinen är ännu inte uppfunnen. Filmens tema kan sägas vara: Följ ditt hjärta, för din framtid är ännu inte skriven. Vilket är ett ganska lustigt tema i en film där de hela tiden far fram och tillbaka och skriver om framtiden.

Rätt fånigt, men ibland blixtrar en replik till. Det känns ändå mest som en uppföljare som gjorts lite med andra handen. Bäst är att Jules Vernes böcker finns med, på så vis en läsfrämjande film. Roligast är att Marty kallar sig Clint Eastwood och alla tycker det är ett konstigt namn i en Western-miljö.

Tillbaka tillframtiden del II

Betyg: 4 monument

Marty hinner knappt mer än hem innan det är dags att ge sig av igen. Denna gång till framtiden, till år 2015 (som ser ut som en uppförstorad parodi på 80-talet). Men det som inte får hända händer, Marty råkar göra så att en del av historien skrivs om och när de ska hindra det hamnar Marty och Doc Brown i ett alternativt 1985 och för att ställa allt till rätta måste Marty tillbaka till 1955 igen. Nu med risken att bli upptäckt av sig själv!

Referenserna till den första filmen är mycket bra, vi känner igen de allra flesta scenerna. Men det är mörkare, mer allvar och därför bättre. Det alternativa 1985 är en dystopi med en mycket Trump-lik mobbare som nu leder den korrumperade och förfallna staden. Märkligt hur det kan vara så på pricken när filmen är gjord 1989. Kanske kan man säga att temat denna gång är att framgång inte handlar om pengar, utan om relationer. Nog så riktigt.

Tillbaka till framtiden

Betyg: 3 monument

Marty hamnar av misstag i sin vän Doc Brown's tidsmaskin och färdas trettio år bakåt i tiden till 1955, dagarna innan hans föräldrar träffas och blir ett par. Naturligtvis ställer han till det så att han äventyrar sin egen framtida existens. Det är rappt berättat, lite fånigt, men snällt och handlar i grunden om att som Paulus skriver i Romarberevet 16:1 stå upp för det du tror på. Rart och nostalgiskt, men med ett mycket bra manus som räddar upp det hela. Vissa repliker är helt underbara när åttiotalet krockar med femtiotalet i en liten Amerikansk småstad.

De libyska terroristerna är en intresant tidsmarkör, annars är nog gitarrsolot på skoldansen bäst - och det efterföljande telefonsamtalet till Chuck Berry.

Storm över Ryssland

Betyg: 4 monument

Oerhört snyggt foto; tomma landskap, några människor längts ner i bildrutan, en enorm himmel, horisonter, soldaterna på isen ... Sergei Eisenstein vet vad han gör när han skildrar det ryska folkets seger över Tyska ordens riddare år 1242. Det ryska fosterlandet är trängt mellan mongolerna i öster och de härjande tyskarna i väster. Alexander Nevskij, en rysk furste, här mest skildrad som en enkel fiskare med kunglig pondus, samlar en här av bönder och hantverkare kring sig och möter tyskarna på den isbelagda sjön Peipus och besegrar dem i stort sett till sista man - de som inte slås ihjäl går genom isen och drunknar. Allt detta till musik av Sergej Prokofjev.

Extrem nationalism i en tid av oro för det krigsrustande nazistiska Tyskland. Filmen är gjord 1938, dvs före Molotov-Ribbentrop pakten och tyskarna är den tydliga fienden; kalla, högfärdiga, slätrakade och understödda av den borgerliga kyrkan. Ryssarna är folkliga, skäggiga och fulla av känslor. Märkligast är den portabla kyrkorgeln tyskarna har med sig. Det intressantaste är dock att hela filmen slutar med något som faktiskt är ett Jesus-citat: "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt 26:52). Här i en rysk kontext dock.

Paddington i Peru

Betyg: 3 monument

Det är inte ditt ursprung som avgör var du hör hemma, det är där du är och där det finns någon/några du kan kalla familj. Detta är livsviktigt att förstå i en tid då det talas om att skicka "hem" människor som skapat sig liv på nya platser. På så vis är denna den tredje filmen om björnen Paddington dagspolitisk. 

Paddingtons tant Lucy har försvunnit från ett katolskt hem för äldre björnar i Peru och Paddington reser dit för att leta efter henne. Familjen Brown följer med honom, var och en av lite olika skäl nu när familjen är på väg att lösas upp då barnen flyttar hemifrån. Hos nunnorna på äldrehemmet får de upp ett spår - ett spår som leder till Eldorado. Men de är inte de enda som följer det spåret ...

Det är snällt och vänligt mitt i kampen om guldet - men historien håller inte helt ut och skådespeleriet är sämre än i de tidigare filmerna: Paddington och Paddington 2. Ändå fullt sevärd, och liksom de andra en viktig film i dagens hårda samhällsdebatt. Roligast är Bibel-bingon på äldrehemmet och att det skruttiga flygplanet inte är försäkrat, men välsignat av påven. Nog  så bra!