Betyg : 3 monument
Här läggs inte lika mycket betoning på mordets moraliska rättfärdighet, men det kan bero på att vi faktiskt inte förstår vad det egentligen är som hänt - vi får ingen bakgrundshstoria. Istället betonas Jesu ord om att inte kunna tjäna både Gud och Mammon i Matteusevangeliet 6:24. Dessutom sitter de tolv som målade av Leonardo Da Vinci vid förhöret. Naturligtvis medvetet.
Betyg: 3 monument
En klassisk "whodunn'it" där tolv personer befinner sig på ett tåg som fastnat i snödrivorna i det forna Jugoslavien samtidigt som ett mord uppdagas. Den skarptänkte, men ack så otrevlige, Hercule Poirot tar sig an fallet då han råkar befinna sig på samma tåg. Historien är fiffig, även om vi ganska snart begriper vartåt det bär hän, men den blir inte bättre av att spelas upp. Särskilt inte av denna skådespelarelit som helt spelar över - eller möjlgtvis under i Ingrid Bergmans fall: Lauren Bacall, Vanessa Redgrave, Richard Widmark, Sean Connery mfl.
Det intressanta är att hela upplägget rättfärdigar mord och hämnd. Att brottslingen förtjänar sitt straff och att ingen nåd eller ånger är möjlig. Passar väl in med vår tids syn på brott, men det förvånar att den gjordes 1974 då synen var en annan. Kanske är det den historiska placeringen - 1930-talet - som gör det möjligt. Telogiskt bygger den möjligen på Jesu ord i Lukas 17:2, men då har fortsättningen glömts bort om att "förlåta sju gånger om dagen".
Betyg: 4 monument
En hel del stiletter, en hel del vespor och många kameraåkningar över Brighton Pier. Annars i grunden en katolsk moralitet om smågangstern Pinkie och hans "flickvän" Rosie som han gör allt för att tysta - han till och med älskar henne för att hon ska hålla tyst. Eller gör han det? En film om kärleken och vad den kan användas till och hur den trots allt kan bryta igenom. Slutet är helt enkelt fenomenalt!
Till synes en generationskonflikt, men egentligen en fråga om himmel och helvete. Där helvetet är den mest trovärdiga platsen av de två. En intressant replik är när Pinkie säger: ”Man har inte tid att be”. Då har han blivit, lurad, knivskuren och jagad och han hinner inte med hela Mariabönen innan de är på honom igen. Bra manus och välspelat - i synnerhet av Phil Davis som Spicer och Helen Mirren som Ida.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en bild på den korsfäste Kristus och slutar med en bild på den himmelska madonnan - däremellen utspelar sig en enkel berättelse som är hämtad ur Lukasevangeliets femtonde kapitel, men helt utan bibeltextens komplexitet. En man tröttnar på de bayerska alperna och utvandrar till Amerika där han går hungrig och arbetslös i New York. Efter ett antal påhugg, längtar han hem och återvänder till hembyn på julnatten. Hans älskade väntar och bland alla maskerade bybor finner de varandra och går gemensamt till midnattsmässan.
Men det är inte berättelsen, eller den folkligt katolska inramningen som gör filmen utan kameraarbetet. Det är mycket snygga filmningar från först Alperna och sedan med en överglidning till skyskraporna i New York. Höjder som höjder. Skidtävling genom de snöklädda bergen är fantastisk liksom New York om natten och scenen när de käcka männen i byn arbetar i skogen och sjunger i takt till sågar, yxhugg och fallande träd. Till detta en mycket suggestiv musik. Intressant är hälsningen Grüss Gott (Gud välsigne er) som är typisk för den tysktalande alpvärlden och som ständigt upprepas.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en bred trappa där barn bara väller fram och sedan sprids de vidare genom stadens trånga gränder och trappor - allt till en Vivaldi-liknande musik. De rusar fram i ett glädjerus utan att ha bråttom till något, bara det att skolan är slut för dagen. Under tiden presenteras förtexterna. Det är mycket snyggt och ger en ton som håller hela filmen igenom. Det är barnen som står i centrum, inte bara ett utan flera av dem skildras i små novellartade berättelser som alla bygger på en sorts barnslig oskuld i kontrast till de vuxnas problem och bekymmer. Även om det handlar om övergrepp, misshandel, stöld och begynnande sexualitet så är det skildrat i ett försonande ljus utan sentimentalitet och konsekvent ur barnets perspektiv.
Barnen bor, mer eller mindre, i samma hyreshus och vi möter dem alla i olika situationer då de är ensamma eller interagerar med varandra eller de andra vuxna. Sedan möts de alla, även skolläraren och fröken, på den lokala biografen. Scenerna från klassrummen är fina med sin blandning av bildning, auktoritet och frihetslängtan. Bäst är lärarens tal till eleverna om livet som både svårt och vackert och tanken på rösträtt åt barnen. Roligast är alla leksakspistoler som lämnas tillbaka och så förstås, den mycket korta stunden de råkar få in TV-gudstjänsten till frukost.
Betyg: 5 monument
Rom under den tyska ockupationen. Staden har deklarerats som Öppen stad, dvs en stad som frivilligt låtit sig ockuperas av fientlig makt utan väpnat motstånd. Men motståndet finns där i de djupare folklagren och vi får följa några av de som gör motstånd och hur de en efter en förlorat livet på grund av sitt ställningstagande. Här finns inga huvudpersoner, utan gruppen av motståndsmän och -kvinnor är de som för berättelsen framåt. Deras ställningstaganden, deras fruktan, deras risktaganden och slutligen deras död. Det är grymt och sorgligt, men i slutscenen när barnen går tillbaks från avrättningsplatsen och vi får se hela staden under deras fötter så finns ändå ett hopp för framtiden. Vilket just nu, särskilt i Italien, tycks bräckligt.
Det är elegant hur motståndsgruppen representerar hela folket, kyrkan, kommunisterna, arbetarna, tjänstemännen, kvinnorna, barnen - alla gör de motstånd på sitt vis. Bäst är nog ändå Aldo Fabrizio som prästen Don Pietro. Han kan både förbanna och välsigna när så behövs och spela fotboll (nåja!).
Betyg: 2 monument
En medelålders utbränd, invandrad kinesisk kvinna som äger en kemtvätt blir under tiden hon sitter hos sin skatterevisor uppmärksammad på att hon har som uppgift att rädda universum. Sedan följer en märklig blandning av kampsport, science-fiction mumbojumbo, förflyttning mellan världar, superkrafter framkallade av pinsamheter och familjeterapi. Udda, på många sätt, men föga begripligt. I grunden handlar det nog om att hålla ihop en familj trots tristess, kontroverser och slentrian.
Återkommande är en referens till spruckna lerkärl, samma som finns med i en av överlåtelsebönerna i Kyrkohandboken. Annars är det anmärkningsvärt att en stor del av filmen utspelas på ett skattekontor. Roligast är när de är stenar i en värld utan biologiskt liv.
