Betyg: 4 monument
Det börjar med en bred trappa där barn bara väller fram och sedan sprids de vidare genom stadens trånga gränder och trappor - allt till en Vivaldi-liknande musik. De rusar fram i ett glädjerus utan att ha bråttom till något, bara det att skolan är slut för dagen. Under tiden presenteras förtexterna. Det är mycket snyggt och ger en ton som håller hela filmen igenom. Det är barnen som står i centrum, inte bara ett utan flera av dem skildras i små novellartade berättelser som alla bygger på en sorts barnslig oskuld i kontrast till de vuxnas problem och bekymmer. Även om det handlar om övergrepp, misshandel, stöld och begynnande sexualitet så är det skildrat i ett försonande ljus utan sentimentalitet och konsekvent ur barnets perspektiv.
Barnen bor, mer eller mindre, i samma hyreshus och vi möter dem alla i olika situationer då de är ensamma eller interagerar med varandra eller de andra vuxna. Sedan möts de alla, även skolläraren och fröken, på den lokala biografen. Scenerna från klassrummen är fina med sin blandning av bildning, auktoritet och frihetslängtan. Bäst är lärarens tal till eleverna om livet som både svårt och vackert och tanken på rösträtt åt barnen. Roligast är alla leksakspistoler som lämnas tillbaka och så förstås, den mycket korta stunden de råkar få in TV-gudstjänsten till frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar