After the Day Before/Másnap

Betyg: 4 monument

En man i prydliga stadskläder kommer till en avlägsen och glest befolkad del av den ungerska landsbygden. Kommer han med motordriven cykel, på ett lastbilsflak eller med tåg? Det vet vi inte. Väl framme söker han efter en övergiven gård som han ärvt efter en avlägsen släkting. Finns det verkligen en sådan gård? Det vet vi inte. I trakten hittas en förrymd flicka dödad och mannen blir bland andra anklagad. Har han utfört dådet eller inte? Det vet han faktiskt inte själv - och inte vi heller.

Det är vackert filmat, sakralt på något sätt med ljuset över mogna fält och molnen på den sommarblå himlen och kanske ska de fyra "kapitlen" förstås teologiskt: Himlen, Dammet, Vinden och Vägen. Eller dubbelexponeringarna där landskapet skiftar men människan förblir densamma. Hur som helst är det svårbegripligt, poetiskt och stundtals otäckt - men vackert.

Märkligast är de stora ungerska gårdshusen som är lada, stall och boningshus i ett.

Aldrig på en söndag

Betyg:  4 monument

I grunden en film om konflikten mellan intellekt och känsla, där Homer - en amerikansk hemmafilosof representerar intellektet och Ilia - en grekisk prostituerad (Melina Merkouri) känslan. Naturligtvis vinner känslan. Ilia är inte bara känsla hon är också fri, trots sin sysselsättning, och hela Pireus' hamn står bakom henne när intellektet hotar att ta över. Den enkla, lyckliga människan möter civilisationens teoribildningar. Mycket romantiskt och lite fånigt. Men oerhört medryckande med musiken, glädjen, friheten och solidariteten. En av personerna beskriver händelseförloppet enligt Första Moseboks tredje kapitel: "Hon åt av äpplet och kände skam". I det fallet är Homer ormen. Den där känslan av skam går sedan över.

Roligast är den ryske sjömannens Marx-citat om "motsägelser hos kapitalismen" och Ilias underbart fria tolkningar av Medea och Kung Oidipus där bägge tragedierna slutar med "Så åkte de alla till stranden och badade!".

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

Beowulf & Grendel

Betyg: 2 Monument 

En hjältesaga, en av del äldsta i den nordeuropeiska litteraturen, men ganska bearbetad. Trollet Grendel härjar i Hrothgars hird - och det med rätta då Hrothgar dödade hans pappa utan egentlig orsak. Den sägenomspunne hjälten Beowulf tar upp striden mot trollet men blir efterhand mer och mer tveksam till det rättfärdiga i att slå ihjäl honom. Det sista är ett modernt tillägg liksom en galen präst (några hundra år för tidigt), en vacker kvinna med trollkontakter och en son. Det är inte säkert att tilläggen gör berättelsen bättre. Det känns mest påklistrat med en sorts solidaritet med Grendel - även om slutscenen i viss mån kan räknas till en av de mer laddade. Men det beror nog mest på att det finns så få laddade scener.

Behållningen är religionsblandningen som nog kan vara korrekt med torshammare och kristet kors som samsas runt halsen på Hrothgar (för säkerhets skull) och de döpta hirdmännen som också talar om Valhalla och blandningen av bibliska och andra sägner i en salig röra. Märkligast är dock att dessa daner (= danskar) lever i ett land av stora berg, glaciärer och branta stup så långt från Himlabjerget du kan komma.

Ta fast Carter

Betyg: 5 monument

Det är brutalt. Det är rått. Det är ständigt duggregn. Det är i norra England och scenerierna, stadsbilderna, de slitna interiörerna, de urtrista pubarna - det är så bra! Jack beger sig hem till Newcastle när han fått veta att hans bror är död. Väl på plats försöker han ta reda på hur det gick till. Genom sina kontakter i den undre världen letar han sig fram till de skyldiga och på vägen lämnas både döda kroppar och förråda vänner. Jack är direkt osympatisk - lysande spelad av Michael Caine. Precis lika osympatisk som alla andra. Och kanske är det filmens storhet, som gör den till en av världens bästa gansterfilmer: alla är osympatiska, det finns inga ursökter för våldet eller förnedringen. Det blir så naket, grovt och avslöjande! Synd bara att den svenska titeln låter som en barnfilm - det är det i n t e.

Precis som på Skogskyrkogården förr i världen så får vi vara med om en begravningsgudstjänst där kistan sakta sänks ner genom golvet istället för avsked. Makalöst märkligt! Annars är, förutom bilen som körs genom den nyhängda tvätten,  det bästa den mycket unga tamburmajoren som gravallvarligt sköter sitt uppdrag, trots att han knappt är en tvärhand hög.

The Beach

Betyg: 3 monument

Det finns en hemlig och förbjuden ö med en paradisisk strand och turkosblått vatten. En strand där du kan göra vad du vill och vara den du vill. Men ön är bara en vandringssägen bland västerländska backpackers i Thailand, eller är den det? 

En film om utopins och paradismytens ihålighet. Visst hittar vår hjälte ön, men det är inte som han trott. Paradiset är trångt, hierarkiskt och grymt och till slut måste det utrymmas. "Paradise lost", skulle kunna vara filmens undertitel. Stundtals är det gripande, iband lite övertydligt dock. Bäst är introt med den liggande buddhan och när Richard ska följa med in till stan för att handla och alla i paradiset kommer med sina inköpslistor. Det blir så tydligt att det vardagligaste saknas: tamponger, tandborstar, tvål ...

Mest märkliga är svenskarna Christo, Sten och Karl som gillar att fiska och åka skidor! Och att kopplingen mellan kristendom och cricket blir tydlig. Till det en hänvisning till Daniels bok 5:25.

Fortare än döden

Betyg: 4 monument

Märklig titel på en märklig film. Visst handlar den om bilar, snabba bilar och en tävling mellan två bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Men det är samtidigt en oerhört långsam film där inget egentligen händer. Två kompisar kör en ombyggd Chevrolet och letar upp de som vill och vågar tävla mot dem. Mest är de tysta, men då de väl säger något är det facktermer, namn på bilmotordelar som kommenteras. Som ett vackert liturgiskt språk till en religion du inte själv tillhör eller förstår något av. De stöter på en äldre man i en elegant Pontiac och tävlar med honom till Washington DC. Däremellan äter de på någon diner, tar upp någon liftare, byter bilar med varandra, men de är alla instängda i en sorts bubbla - ensamma och isolerade trots det trånga utrymmet i bilarna. Och de kommer aldrig fram. Filmen slutar helt utan förvarning när filmremsan brinner upp.

Filmen är från 1971 och en sorts avläggare till "Easy Rider" och samtidigt en film som skildrar senkapitalismens påverkan på människorna genom det som Marx kallar alienation. Sällan har jag sett det så tydligt skildrat.

Intressant är att huvudskådespelarna James Taylor och Dennis Wilson (Beach Boys) är bägge musiker och detta är den enda film som någon av dem är med i. Kanske är soundtracket så bra just därför.