Främlingar på tåg

Betyg: 4 monument

O så snyggt filmat: de inledande fötterna och byxbenen som så småningom möts, Brunos stilla ansikte mitt i publikhavet vid tennismatchen där alla andra följer bollen och den skenande karusellen i slutet. Det märks att det är Hitchcock som regisserat - själv går han på tåget med en basfiol denna gång. Och hans dotter, Pat Hitchcock, gör en underbar roll som Babs, lillasyster till hjältinnan.

Om mord, missuppfattad vänskap, psykisk sjukdom och tennis. En udda historia om två främlingar som råkar mötas och börja tala om personer de hatar. Snart har den ene av dem förstått det som att de har en överenskommelse om att mörda varandras hatobjekt (frun respektive fadern) - medan den andre aldrig tog det på allvar. Snart nog blir det allvar.

Det mest telogiska är en ganska misslyckad målning av Den helige Franciskus.

Ugglor i mossen

Betyg: 3 monument 

Det börjar oerhört snyggt. En liten pojke smyger med sitt leksaksgevär bland höstlöven, så hörs tre skott! Sedan börjar komedin. En välansad och snyggt klädd herre ligger utsträckt mitt på en kulle bland bländande höstlöv. Han visar sig vara död och alla som bor i närheten tror, av olika anledningar, att de dödat honom. Så, för att slippa undan anklagelserna för mord begraver de honom - och gräver upp honom - och begraver honom - och gräver upp honom... 

För att förstå humorn behöver vi originaltiteln "The Problem with Harry". Problemet är inte att han är död, det är det ingen som egentligen bryr sig om, utan problemet är att kroppen ligger alldeles för offentligt och måste på något vis hanteras. Så är också slutvinjetten det bästa i hela filmen: "The problem with Harry is over".

Snygga repliker, en ung Shirley MacLaine och en fantastisk byteshandel: en groda mot en död kanin, en död kanin mot två blåbärsmuffins ... Men också en travesti på Saligprisningarna och en diskussion om människan som Guds medhjälpare.

Bomsalva

Betyg: 5 monument

Om gruvarbete och människans frihet. Om arbetet som tvång och förbannelse. Om solidaritet och ansvar. Om motsättningen mellan arbete och kapital. Om liv och död och vardagen däremellan. Om arbetarskydd och att hålla skyldiga bakom ryggen. Om den så svåra kärleken och om en tystlåten vrede. Och om en sommar som doftar sjuttiotal.

En sprängning i gruvan går fel, tre abetare dör. Den ansvarige ljuger och smiter undan, medan de som redan förlorat kamraterna måste ner igen för att röja undan den kvarblivna dynamiten - ett livsfarligt uppdrag. Spänningen ligger inte så mycket i borrningen utan i spelet mellan gruvarbetarna och mellan basarna. Det är mycket välgjort och ytterst välspelat, med en välkomponerad rollbesättning där Roland Hedlund som smilande gruvfogde lyser starkast.

Bäst är scenen med spriten som klassmarkör; brännvin vs konjak. Men vi får också del av vävstolens välsignelse och vara med om ett bulldozer-race.

 

The Manxman

Betyg: 3 monument

Efter det inledande bibelordet från Lukas 9:25. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" får vi se sillfiskarna återvända. Alla klädda i likadana mörka byxor och tätt stickade tröjor. Sedan börjar dramat med de två barndomsvännerna som älskar samma kvinna. Det är en tät historia om moral, skam och svek. Den ene gifter sig med henne, men hon bär den andres barn. Först i slutscenens uppgörelse inne i domstolssalen visar sig den tafatte och velige vara den starkaste och i sista scenen när fiskeflottan drar ut igen ser vi vem av dem som mist sig själv (enligt bibeltexten).

Det är Alfred Hitchcocks sista stumfilm och den vill nästan tala. Bortsett från stumfilmens vanliga melodramatiska bilder finns här en fantastisk sekvens av bilder som går i varandra och skildrar Pete´s och Kates bröllop. Först Kate's ansikte då slöjan läggs på, sedan två händer och en ring som träs på fingret och sist de nygiftas armar som tafatt rör vid varandra. Varje bild är full av tvekan och ambivalens, precis som Kate. Bland det snyggaste jag sett på film på länge!

Fönstret mot gården

Betyg: 4 monument

Så elegant och så komprimerat! En bakgård i New York under värmebölja och en rullstolsbunden fotograf som inte kan annat än se ut och därmed in till sina grannar. Att han är fotograf är viktigt då det handlar om att se och dra slutsatser av det du ser och att följa en utveckling genom de bilder som fönstrena ger. Så bilder står i centrum och människor. Människorna som bor i huset, som älskar och grälar, som längtar och hoppas, som helt enkel beter sig om vi människor gör. Varje människa sin egen berättelse. Och bland dessa människor får fotgrafen för sig att han upptäckt ett styckmord. Egentligen har han inga bevis mer än det han sett genom fönstren, men så småningom övertygar han både sin flickvän, och den barska sjuksköterska som sköter om honom medan hans brutna ben ska läka, att det har hänt.

Frågan vi ställer oss - vi som betraktar den som betraktar - är om han har rätt eller fel. Det är snyggt berättat och jag är nog inte den enda som blir lurad. Snyggast är jalusierna som långsamt dras upp under förtexterna och det lilla gattet mellan huskropparna som visar världen utanför. Förutom det gattet befinner vi oss i en sluten värld där Jesu ord ur Bergspredikan kastas ut i förtvivlan (bäst i engelsk översättning) "love thy neighbour" (Matt 5:43).

Spionen som kom in från kylan

Betyg: 5 monument

Berlin och London. Mest i regn och dimma. En utbränd spion kopplas till kontraspionaget, eller är det kontra-kontraspionaget? Ingen tycks vara det den syns vara och allt tycks så småningom ske enligt någons plan, människorna blir marionetter i en cynisk maktspelares händer. Det är grymt, men vansinnigt elegant spelat med ett lysande manus och snygga filmvinklar: ögon, ansikten, mungipor. En blick kan avslöja dig, ett leende kan få dig misstänkt, en omtanke kan få dig skjuten.

Här förs en diskussion om vad som driver människan, tron på något t ex Marx eller Gud i motsats till den cyniska människans tro på inget, maktens nihilism gentemot verkliga värden. Ändå segrar det mänskliga, slutet till trots. Jag tror att det är den stora behållningen, människans seger över cynismen och det politiska spelet. Även om segern är dyrköpt, mycket dyrköpt.

What?

Betyg: 1 monument

Märkligt att Roman Polanski gör en så här gubbsjuk film 1972, innan han ens fyllt fyrtio. Kanske är det en del av tiden, obegripliga filmer med nakna skådespelare (främst kvinnor) eller så är det ren spekulation. I vilket fall så är det mycket dåligt, särskilt skådespeleriet. Det hjälper inte att Marcello Mastroianni är med, det är ingen riktning på någon och till det en intrig som är svårbegriplig och en rätt-upp-och-ner standardfilmning. Det enda förlåtande är de snygga interiörerna. Men de gör ingen film!

En ung amerikanska liftar genom Italien och lyckas undkomma ett våldtäktsförsök genom att rymma i en märklig hiss som för henne till ett ännu märkligare ställe med mycket udda människor. I slutscenen när hon - åter igen naken - flyr från stället får vi filmens titel ropad till oss. Roligt? Nej. 

Bordsbön förekommer två gånger och vi får nästan ett citat från Romarbrevet 11:33 ur 1917 års bibelöversättning.