Heartbreak Ridge

Betyg: 2 monument

Det är inte tubsockorna och de alltför tajta shortsen, det är inte 80-tals frisyrerna och den fördomsfulla dialogen, det är inte det förutsägbara eller det fånigt grabbiga. Det är inte den lite tradiga motsättningen mellan akademiker och riktiga soldater, det är inte arrogansen utan den patetiska skildringen av USAs invasion av Grenada 25 oktober 1983 som ger en dålig smak i munnen. Annars är det nog egentligen ett äktenskapsdrama och som sådant förutsägbart, men fint spelat.

Här finns dock en enkel, men ärlig kommentar till det femte budordet: "Du skall icke dräpa" (5 Mos 5:17).

Jag med

 Betyg: 4 monument

I grunden en enkel historia om kärlek på kontor. Men än mer en berättelse om normalitet och normalitetens gränser. Daniel har Downs syndrom och första dagen på nya jobbet blir han förälskad i en arbetskamrat som inte har någon diagnos men lever utanför normaliteten av andra skäl. De blir ett udda par i gränslandet mellan kärlek och vänskap. Tragiskt, på ett vis. Hoppfullt på ett annat.

Filmen har så klart ett ärende och stundtals lyser det igenom alltför väl i dialogen. Det är synd, men skådespelarensemblen, särskilt Luisa en av dansarna i Daniels brorsas danstrupp, väger upp. Det är så snyggt och verklighetsnära när hon gör upp med den överbeskyddande modern. Äntligen rollfigurer med funktionsvariation som spelas av skådespelare som har just det!

Cider med Rosie

Betyg: 3 monument

Livet, kanske en aning romantiskt, men på det stora hela ganska oförfalskat. Vackert landskap, samma dal genom årstider och år. Här föds människor och dör människor utan att egentligen vara en del av världen utanför. London är en sorts dröm, första världskrigets skyttegravar en sorts mardröm. I byn i dalen går livet sin gilla gång. Någon föds, någon dör. Tills huvudpersonen, Laurie ger sig av och filmen slutar. Dalen blir aldrig densamma igen.

En intressant tanke är hur bön skildras. Från den desperata, närmast magiska handpåläggningen som räddar liv till den nonchalanta bordsbönen hos godsägaren femton år senare. Här ryms systerns katastrofala handpåläggning, bön om regn och Fader vår som tidsmotor. Moderniteten skildrad genom synen på bön.

Se gärna filmen, men läs hellre böckerna. Klassisk brittisk litteratur!

Återträffen

Betyg: 4 monument

Konstnären Anna Odells film där hon iscensätter den klassåterträff som hon inte själv blev bjuden till finns just nu på svt-play. Det är en film i två delar, där den första delen kretsar kring det tal hon håller till sina klasskamrater på den iscensatta återträffen. Själva återträffen får åtminstone mig att tänka på Thomas Vinterbergs Festen, en ruggigt bra film med just tal där gamla oförrätter tas upp. I den andra delen möter konstnären några av sina f d klasskamrater och visar sin film (alltså återträffen, del 1) för dem. Hennes bild av vad som hände under skoltiden skiljer sig markant från deras.

På vilket sätt Anna Odell mobbades och utestängdes från gemenskap av sina klasskamrater är av underordnad betydelse. Det handlar mer om vilka vi är, vilka vi blir i andras ögon och vilka vi väljer att vara när vi som vuxna kan forma våra egna liv. Men det handlar också om en förljugen bild av den sorglösa och ansvarslösa barndomen. En replik som återkommer flera gånger är "vi var ju bara barn". Men även barn upplever sorg och smärta. Och även barn har ansvar. Inte på samman sätt som vuxna, förstås. Men om barn inte hade något ansvar för sina handlingar - varför lär vi dem då redan som mycket små att andra blir ledsna om vi gör dem illa.

Flyboys

Betyg: 3 monument

Egentligen en kärleksfilm, eller ytterligare en romantisk film om krigets brödraskap. Var och en med sin ryggsäck, hög som låg, möts i uppgiften att överleva och att se till att kamraterna överlever. Vackert i sin förbrödring över klass- och kulturgränser, men lite för melodramatiskt. På något sätt vet vi från början vem som överlever och vem som dör i luftduellerna mellan de frivilliga amerikanska piloterna och tyskarna. Det är första världskriget och de två- och trevingade flygplanen är vackra mot det franska landskapet.

Det intressanta är samtalet om himlen som det mest demokratiska, vilket tangerar Paulus ord om dopet i Galaterbrevet: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus".

Mest fantastiska är de franska näsorna - alla officerare har De Gaulles näsa. Märkligt!

Foxfire

Betyg: 5 monument

Ett mästerligt manus av Joyce Carol Oates och fint skådespeleri med otäckt glidande lojaliteter. Var går gränsen mellan rättfärdigt våld och övervåld? Det är 50-tal, arbetarklass och några av de fjortonåriga tjejerna på skolan bildar "Foxfire", en stödgrupp för att stå upp mot tafsande män och skitstövlar till killar. Gruppen växer och problemen med det. Till slut ställs de inför ett avgörande, en vattendelare där några går under, andra försvinner och några går sin egen väg.

Här samsas bibelreferenser (Ps 23) med proletariatets revolution, Internationalen med Guds uppenbarelse, välgörenhet med kidnapping, rättvisa med våld. 

Mad Max - Fury Road

Betyg: 2 monument

Kanske handlar det om kroppen - om den välskapta människan och den vanskapta människan, där blod och liv hör samman på ett nästan bibliskt vis. Eller så handlar det om destruktion av olika former av ökenfordon fyllda av bensin. Eller så handlar det om hur det vi söker finns där vi är, eller så handlar det om att kvinnor också kan köra motorcykel och slå ihjäl andra. Eller så handlar det om hopp och förlossning?

Det är svårt att veta för handlingen är hart när obefintlig, men det är periodvis lite spännande. Mycket explosioner, en del snygga ökenlandskap, men mest obehagligt krigiskt, där IS-associationerna nog är mer än tillfälliga. Bäst är de varelser som på tre styltor tar sig fram i en sorts träskmark - dock syns de bara i förbifarten. Fånigast är lastbilen med elgitarrist i snören som leder attackerna med trist hårdrock.