Min vän Harvey

Betyg: 4 monument

Stillsam, enkel och alldeles självklar vandrar Elwood P Dowd med sin psykiska sjukdom genom en förvecklingskomedi som hans inbillade vän pookan Harvey, en osynlig nära två meter lång vit kanin, är skyldig till. Om vi nu tror att Harvey existerar. Jag vet inte vad jag ska tro, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är en film om en psykiskt sjuk man som är så långt från den stereotypa psykopatbild som ofast kommer upp när man diskuterar psykisk sjukdom. Det är en oerhört befriande skildring, stillsam, varm och godhjärtad.

Roligast är den stilla driften med psykiatrikerna. Så uppblåsta var och en på sitt vis, så mänskliga när de faller...

Prospero´s Books

Betyg: 3 monument

Det är fantastiskt, en fest för ögat där varje bild är överfull av symboler och detaljer. Vackert och märkligt. Peter Greenaway har filmat Shakespeares Stormen. Då kan det knappast bli på annat sätt än så här. På ön där Prospero lever efter den påtvingade exilen från furstetiteln i Milano levs ett liv nära naturkrafterna och det ursprungliga - jag gissar att det är därför som samtliga skådespelare och statister, förutom de namngivna karaktärerna, filmen igenom är nakna. En symbolik som kan kännas lite ansträngd, möjligtvis spektakulär, men jag vänjer mig och följer kroppar i alla storlekar och färger och fascineras.

Alla detaljer, alla färger och rörelser gör att det är svårt att följa texten. Men efter ett tag släpper jag ordens betydelse, lyssnar mer till ljuden och inser att det jag ser mer är en balett än en film. En sorts totalföreställning av ljud, ljus, rörelse, poesi och tidig digital filmkonst (från 1991). Då blir det mer fascinerande - men ändå för mycket av allt.

Det är också svårt att begripa slutscenerna där Prospero kastar alla sina böcker, all sin kunskap, allt sitt samlade vetande om världen, i havet. Varför det? Kan inte kunskapen, spekulationerna få plats i den civiliserade världen? Är det en sorts omvänd berättelse om kunskapens träd?

Bunraku

Betyg: 1 monument

En okänd man stiger av tåget i en sorts framtid, det gör också en samuraj. Sedan blir det ganska mycket slagsmål. Först dem emellan, sedan de mot resten. I bakgrunden pågår någon sorts revolution, eller i alla fall ett arbetaruppror - men exakt vad det går ut på vet vi inte. Superskurken har dreads, hugger ved och försöker vara filosofisk - det går ganska dåligt. Allt är som en sorts operett, men utan musik. Kanske är det inte slagsmål utan dans vi ser, men koreografin blir inte bättre för det! Det är teatralt, stolpigt, klichéartat, platt och ganska ointressant.

Det är ingen förlust att du inte sett den här filmen - fortsätt med det!

Daredevil

Betyg: 2 monument

Hämnd är ledmotivet. Hämnd för pappans förnedring och död. Rättvisa ska skipas, hämnden ska få ha sin gång. Men det är inte riktigt så enkelt. I den katolska kyrkans biktbås säger prästen något annat och Matthew, som om nätterna blir den rättfärdiga hämnaren Daredevil, måste fundera över vem som är ond och vem som är god. Den avgörande repliken fäller han i en sliten trappuppgång till en livrädd pojke: "But I´m the good guy" - hur ska pojken kunna begripa det?

Det skulle kunna bli en intressant film om hämnd, skuld, våld och försoning - men det handlar nästan uteslutande om hämnd och våld. Ganska tråkigt och med världshistoriens säkert fånigaste filmslagsmål (när Matthew, som är blind, möter Elektra som är kampsportstränad sedan barnsben på en lekplats i centrala New York). Den katolska miljön till trots blir det inte en berättelse om något annat än just hämnd.

Det märkligaste - och en ganska häftig effekt - är att Matthew kan se i regnet med hjälp av ultraljudvågor som möter regndropparna. Kul idé!

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Sårbara män, sårade män, förbannade, triumferande, förödmjukade, förtvivlade män... Enbart män. Kvinnorna är någonannanstans, knappt hemma - för hem tycks egentligen inte existera. Det som existerar är kontoret, arbetet, säljandet, konkurrensen... Vem säljer bäst den här veckan? Livet hänger på hur det går med försäljningen. Allt är tillåtet; lögn, mutor, svek, förräderi - bara man ökar försäljningen.

Det är förfärligt, förtvivlat och fullkomligt perforerat av svordomar. Sällan har väl kapitalismens själ skildrats så brutalt. Det är grymt och det är oerhört välspelat - ett kammardrama där utvägarna är lika tomma som möjligheterna. Inte så märkligt att pjäsen filmen bygger på vann Pulitzer-priset 1984, och Jack Lemmon vann pris för sin roll på premiären i Venedig.

Det märkliga är att jag inte alls begriper vad jobbet går ut på! Att sälja land, javisst, men hur då och på vilka villkor och till vem? Och varför skulle någon vilja köpa? Också där avslöjar sig kapitalismen!

Norwegian wood

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag tycker om Norwegian Wood egentligen. Men jag tycker att det är en otroligt vacker film. Både scenerna inomhus och i naturen är undersköna. Dessutom är det en bra skildring av hur svårt det är att leva nära någon som drabbats av en psykisk sjukdom. Hur lite man förstår av den människans värld när man tolkar världen utifrån sina egna mer vanligt förekommande föreställningar.

Ändå är det något som jag inte kan skaka av mig, trots att det gått lång tid sedan jag såg den här filmen. Det är hur den kretsar kring den unge manlige huvudpersonen Toru Watanabes kärleksaffärer med yngre och äldre kvinnor. Det är många han förför genom filmen, eller som han blir förförd av. Men allt sker, förstås, ur hans perspektiv. På något sätt känns det lite gubbsjukt. Min dotter, som har läst boken, berättar att i den är det den äldre författaren Toru Watanabe som minns sin studenttid i 1960-talets Tokyo, och det därmed finns ett djup i boken som filmen saknar. Tror jag ska läsa den. Och kanske se filmen en gång till. För en sevärd film är det verkligen.

UFO in her eyes

Betyg: 3 monument

Regissören säger att vi kan se hennes film som en saga, om vi vill. Det är en ganska grym film, och ser man den som en saga kanske det känns lite bättre. Och visst är slutscenen som en saga, eller science fiction-film, när det hembyggda UFO:t bestående av stora plastbubblor far iväg mot rymden som den värsta Noaks ark. Men jag tänker mer att det här är en film som visar verkligheten, fast jag vet väldigt lite om verkligheten i Kina idag. Däremot vet jag att möten mellan olika kulturer sällan sker friktionsfritt. Och jag vet också att starka kvinnor som går sin egen väg inte alltid ses med blida ögon, och ibland t o m blir trakasserade.

Med ett par veckors distans framstår UFO in her eyes som en betydligt bättre film än den var när jag såg den på Göteborgs filmfestival. Kanske för att sagor alltid berättar mer om verkligheten än man tror?