London River

Betyg: 4 monument

Någonstans sker det i språket, eller i ansiktena, eller i sömnlöshetens ångest om natten.

Elisabeth och Ousmane söker bägge sina vuxna barn efter bombattentaten mot London Transport sommaren 2005. Den ena av dem är från havet och den andre är från skogen, och de möts motvilligt i sökandet. Ändå visar sig att deras barn hör samman - så till slut hör de också samman, om än den ena vid havet och den andre i skogen. Men allt utspelar sig mer eller mindre i ett och samma gathörn i London där de bägge är främlingar.

Språket som driver filmen är trots detta franska; Ousmane talar det, Elisabeth talar det hjälpligt, den lokale slaktaren talar det, imamen i den lokala moskén talar det, de flesta arabisktalande muslimerna talar det, till och med polisen talar det. I denna genuint engelska film är huvudspråket franska! Särskilt Ousmanes språk är en njutning, en så ren, klar och begriplig franska hör man sällan.

Men det är nog ändå ansiktena som med sin vardaglighet och sin uttrycksfullhet skapar filmen; åldrade, bekymrade föräldrar som pendlar mellan hopp och förtvivlan. De finaste skådespelaransikten jag sett på mycket länge.

Paraplyerna i Cherbourg

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så lätt att se filmer som har 46 år på nacken och Paraplyerna i Cherbourg är extra svår att titta på eftersom alla repliker sjungs. Detta ständiga sjungande till ömsom jazzmusik, ömsom visa, är i början mycket påfrestande. Sedan vänjer man sig och kan följa med i handlingen och njuta av den smått absurda 50- och 60-tals kitschen. Jag har sällan sett så färgglada och stormönstrade tapeter, de får nästan Carl Johan de Geers att blekna. Jag vet inte om det var så färgglatt i filmen från början, troligtvis är det resultatet av den uppfräschning som gjordes 1992. Behållningen är förstås Catherine Deneuve.

Goya's ghosts

Betyg: 4 monument

Det här är en film som gör mig positivt överraskad. Jag har för mig att den fick ganska dålig kritik när den visades på biograferna (2007) och Stellan Skarsgård, som spelar konstnären Francisco de Goya, är inte en av mina favoritskådisar. Men det visar sig att denna Milos Forman-historia har mycket mer att erbjuda än jag trodde. För det första är Goyas konstverk faktiskt en stor del av berättelsen, t ex bilden ovan som visar hur spanska upprorsmän avrättas av franska soldater den tredje maj 1808, dvs under den franska ockupationen av Spanien. Även om scenerna när Skarsgård/Goya arbetar med sina konstverk ibland känns lite krystade, så är det konstnärliga arbetet ett av filmens teman. En annan behållning är skildringen av Goyas handikapp, han blir så småningom döv och kommunicerar med andra människor med hjälp av sin fantastiska teckentolk. Jag vet inte hur vanligt det var med teckenspråk under början av 1800-talet, men teckentolken i filmen är i alla fall otroligt kommunikativ. Scenerna där han är med är spännande eftersom pratet också tolkas av hans expressiva teckenspråk. En tredje anledning till att jag tycker om den här filmen är att den skildrar en del av Spaniens historia. Jag måste ha sovit på historielektionerna, för här finns stora luckor att fylla. Med hjälp av Milos Formans vackra och mycket sorgliga film har jag nu någon mer aning om vad som hände i ett av Europas största länder under början av 1800-talet.

Thank You for Smoking

Betyg: 2 monument

Det börjar bra. Mycket bra till och med. Aaron Eckhart är lysande som Nick Naylor, tobakslobbyisten som vinner varje argumentation. Fullkomligt utan moral pratar han omkull såväl forskare och cancersjuka som åklagare och inflytelserika politiker. Inte för att just tobak skulle vara världens räddning, utan just för att vinna diskussionen. Det är förfärligt, men en storartad uppvisning i bulldozer retorik - inte elegant, inte vasst, men övertygande på grund av kraften i argumenteringen.

Sedan blir det inte bättre. Det finns naturlitvis en story också, en story där Nick får ett liv, en sorts privat sida, ett barn, en före detta hustru, en älskarinna, två vänner, en chef, en ännu högre chef, en motståndare... och det är här det blir ointressant. Nick Naylor är inte tillräckligt intressant som person och relationerna kring honom är förutsägbara - det enda som återstår att fascineras av är hans argumentationsteknik, men även den tröttnar man på. Jämför då med den fantastiska In the Loop, som handlar om samma sak - om politikens "backstage" och relationer kring makt och beslutsfattande. Kanske är det skillnaden på en Hollywood producerad film och en brittisk producerad som blir tydlig. In the Loop är betydligt mer intelligent gjord, roligare och trots en mycket rörigare handling mer spännande. Se den istället!!

Miraklet i Lourdes

Betyg: 3 monument

Det har nog inte hänt förut att någon på Juno film skrivit om en film innan den gått upp på biograferna, men Miraklet i Lourdes har premiär på Folkets Bio imorgon. Och jag såg den igår på en förhandsvisning i Hedvig Eleonora kyrka. Kanske var det de hårda kyrkbänkarna som gjorde filmens långsamma tempo näst intill outhärdligt. Mjuka biofåtöljer vore definitivt att föredra under den här filmen. Men troligtvis beror det outhärdliga inte enbart på tempot utan också på det hårdsmälta innehållet. Miraklet i Lourdes är en film om människors smärta och lidande. Det är lätt att förstå att man valt att visa den i kyrkan under stilla veckan, som förebådar Jesu lidande och död på korset.

I filmens centrum finns Christine, en ung kvinna som är hårt drabbad av MS. Det gör ont när man ser hennes krampaktigt slutna kropp i rullstolen. Hon deltar i en gruppresa till vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Jag tror inte hon deltar för att hon tror eller hoppas på ett mirakel, utan snarare är hon där för att det är enda sättet för henne att kunna resa till nya platser och träffa nya människor. Men en morgon när hon vaknar kan hon gå och använda sin kropp, och hon blir miraklet i Lourdes. Det mirakulösa tillfrisknandet väcker förhoppningar om ett helt annat liv än rullstolslivet. Men är det verkligen ett mirakel som skett? Här staplar sig frågorna ovanpå varandra, utan att vi får några svar. Människorna i filmen har olika tankar inför det som hänt, tankar som speglar olika förhållningssätt till livet. Bestämmer gud vem som ska bli frisk? Vem är värd ett mirakel? Det finns ett djup i den här filmen som gör den till en film som blir bättre ju mer man tänker på den.

Inte här för att bli älskad

Betyg: 3 monument

Det viktiga i livet är det som vi kan se om vi gläntar lite på gardinen. Gardinen blir en sorts symbol för det som gör att vi inte kan, eller vågar visa vårt egentliga intresse, vår kärlek, vår stolthet, vår längtan...

Jean-Claude är uttråkad. Francoise ska gifta sig men börjar tveka. De möts på en tangokurs där deras liv tar en ny vändning. Banalt i viss mån, men det är inte i första hand deras relation som bär filmen. Snarare är det relationerna runt dem, den frustrerade författaren till blivande man, den döende pappan, sonen som bara vill lämna jobbet, sekreteraren som tjuvlyssnar vid dörren, den försmådde tangopartnern, den desillusionerade storasystern. Det är här relationerna är intressanta, och det är vad som sker här som gör Jean-Claudes och Francoises möte möjligt. Någonstans har också tennis en avgörande betydelse...

Bröderna Grimm

Betyg: 2 monument

Det börjar bra, spännande atmosfär, små tyska byar under Napoleons ockupation. Bröderna Jacob och William Grimm livnär sig på avancerat lurendrejeri i ande och spökbranschen. Men när de i byn Marbaden ställs inför verklig mystik med elva försvunna flickor, varav en med röd luva, och en varg som kan byta skepnad plus ett torn i skogen där en tusenårig drottning bor blir det annorlunda - och genast en mycket sämre film. Grundidén är bra, miljöerna är bra, men den franska ockupationsmakten blir bara löjlig och storyn kring mysteriet i tornet är svårbegriplig och osammanhängande. Terry Gilliam kan bättre än så här och varken Heath Ledger eller Matt Damon (eller Peter Stormare för den delen som fånig italienare) kan rädda något av filmen.