Mannen med den gyllene armen

Betyg: 4 monument

Frankie kommer ut från fängelset fast besluten att inte gå tillbaka till sitt gamla liv, varken till heroinmissbruket eller det illegala kortspelandet. Istället vill han bli trummis i ett jazzband - han lärde sig spela trummor i fängelset. Men det är inte så enkelt att bryta med det gamla när dealaren ständigt lockar, spelstället erbjuder snabba pengar och hans hustru ställer krav. Trummorna är ju bara en dröm och till slut så pantsätter han dem; bara ett spel till, bara en sil till.

Det är en både romantisk och hård historia om lögner, människoförakt och missbrukets helvete. Frank Sinatra gör en trovärdig Frankie med vänliga ögon och tuffa abstinensbesvär, men Kim Novak äger filmen med sin svala skönhet - särskilt i slutscenen när hon bara med ett ögonbryns rörelse ändrar slutet från tveksamt till hoppfullt. Intressant är den på något vis gemensamma bönen mitt i abstinensens värsta plågor.

Citizen Kane

Betyg: 5 monument

Det är snyggt, fantastiskt snyggt, från fotovinklarna till skådespeleriet. Men snyggast är kanske hur filmen är uppbyggd. Vi får följa två män. Den ene är död och den andre vet vi inget om och vi får aldrig se hans ansikte. Den döde är Charles Foster Kane, mediemogul och den sjätte rikaste mannen i världen. Den osynlige är en tidningsreporter, Mr Thompson, som försöker ta reda på vem Kane var. Kanes liv berättas i tillbakablickar av några personer som stod honom nära under delar av hans liv, men den fråga som Thompson har med sig och som är hans utgångspunkt får han aldrig svar på. För "ingen människa kan reduceras till enbart ett ord". Genom att Thompson försöker ta reda på vad Kanes sista ord kan ha för mening får vi ett helt liv och en tid i USAs historia berättad för oss. På så vis blir det meningslösa meningsfullt.

Det handlar om politik, journalistik, korruption, egenkärlek, saknad, ensamhet och längtan. Samuel Taylor Coleridge citeras, 1 Mos 7:9 refereras och ett operaprogram omvandlas till en smällkaramell.

The Big Sick

Betyg: 3 monument

Kumail är född i Pakistan och uppväxt i en familj som tagit med sig hemlandet till USA. Allt är pakistanskt; cricketen, maten, bönerna, språket (urdu), familjerelationerna o c h de arangerade äktenskapen. Det viktigaste är att Kumail gifter sig med en muslimsk, pakistansk flicka. Men Kumail vill leva sitt eget liv. När han låtsas be i källaren spelar han tv-spel och ansökan till juristlinjen skickade han aldrig in. Istället livnär han sig som Uber-förare och stå-upp-komiker - där han driver med sin bakgrund. Så blir han förälskad i en blond amerikansk flicka, Emily ... Twisten är att hon blir dödssjuk och han måste tillsammans med hennes misstäksamma föräldrar hantera sjukhusvistelsen med otaliga motsägelsefulla läkarbesked och livsavgörande val. Samtidigt bjuder hans mamma in fler och fler potentiella pakistanska hustrur till famijemiddagarna.

Det är elegant med bra manus och en intressant berättelse, men det blir för polerat, trots att Holy Hunter gör vad hon kan som Emilys arbetarklassmamma för att fläcka ytan. Kanske är för att berättelsen bygger på manusförfattarnas egen historia. Roligast är när Kumail förklarar sin besatthet av ordning och tid: "I´m very strict about AM and PM."

The Good, The Bad, The Weird

Betyg: 3 monument

 En hyllning till Sergio Leones film, men förlagd till Manchuriet under den japanska ockupationen på 1940-talet. En skattkarta dyker upp och försvinner, stjäls och stjäls igen och tre revolvermän söker den och varandra: Den gode prisjägaren, den onde gangstern och den galne tågrånaren. En av dem visar sig inte var det vi tror - men vägen dit är fylld av skjutningar, hästar genom stenöknen, motorcyklar, japansk artillerield och en demenssjuk farmor. En dykarhjälm visar sig vara praktisk i eldstriderna, vi får höra om tjuvheder och drömmar, men mest är det en parodisk kärleksförklaring till westernfilmer i allmänhet och spaggetiwestern i synnerhet. Roligast (för oss svenskar) är att vi får se ett riktigt präktigt Frans Jäger kassaskåp.

På västfronten intet nytt

Betyg: 3 monument

Det är kontrasterna som bär filmen. Kontrasten mellan tystnaden i naturen och krigets dundrande vansinnesljud. Kontrasten mellan överflödet, elegansen och lugnet när generalerna möts och skyttegravsoldaternas kaotiskt leriga helvete. Medan den första kontrasten känns mest ansträngd och ditklistrad fyller den andra sitt syfte då den förstärker filmens genomgående budskap: Aldrig mera krig!

Men det är som om filmen aldrig lyfter, visst vi lär känna de unga idealisterna som frivilligt tar värvning, hör rektorns förfärliga tal om fosterlandskärlek och en snar seger och följer dem sedan i krigets verkliga helvete med brist på allt utom regn, lera, kyla och död. Döden är ständigt närvarande, vänskaper byggs upp och bryts av en granat, en gevärskula eller ännu ett vansinnigt anfall mot fiendens kulsprutor. Den enda scenen med glädje är middagen på den stulna gåsen - nog så betydelsefull. Det är mycket som händer, men det saknas berättelse, det räcker inte med indignation och överdrivet smink. Roligast är befälets order: "Håll ditt gevär lika rent som den heliga jungfruns lår". 

Tusenskönorna

Betyg: 4 monument

Ansträngda skratt, snygga klänningar och saxar mot världen. Marie och Marie inser att världen är rutten och bestämmer sig för att vara ett med världen. Följaktligen gör de precis vad som faller dem in - stjäl när de behagar göra så, förför och lurar äldre män, undviker arbete, badar när det behövs, klipper sönder allt som kan liknas vid fallosar; gurkor, morötter, korvar och äter hämningslöst, samtidigt som de skrattar, ställer självklara frågor och beter sig allmänt oordentligt.

Det är vansinnigt snyggt, en sorts prepunk i sextiotalets Tjeckoslovakien, och våldsamt roligt. Matkriget på slutet är magnifikt. Samtidigt är det ett effektivt politiskt statement mot borgerliga, liksom reellt existerande socialistiska, ideal (ungefär desamma = skötsamhet, arbete och stick inte ut). Jag tänker på Barbro Lindgrens Loranga, samtidigt som vi här ser sådant som sedan kommer på film flera år senare - exempelvis bordsdansen i "Hair".

Jungle

Betyg: 2 monument

En ung man söker sig tillsammans med några andra unga män in i Bolivias djungler i sökandet efter ... Ja, vadå? Kanske det ultimata äventyret? Kanske en bortglömd spillra av någon form av djungelcivilisation? Kanske sig själva? Kanske inget alls, men sökandet är bättre än det liv de lever? I vilket fall så finner de inget av detta. Deras fötter slits sönder, de splittras som grupp och tappar bort varandra, de saknar mat och riktning och går helt enkelt vilse i djungeln.

Filmen har gjorts förut har jag en känsla av, Aguirre - Guds vrede är kanske det mest extrema exemplet, men då den här filmen bygger på en autentisk historia från 1980-talet har den kanske ett visst berättigande. Dock är skådespeleriet inte särskilt utvecklat. Daniel Radcliffe ser likadan ut hela tiden, förutom att han blir smutsigare för varje tagning och det blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Kanske möter han Gud i djungeln när hoppet är ute, kanske verkar farbroderns välsignelse - vi vet inte riktigt.