Jagad över haven

Betyg: 3 monument

Det är svårt att skildra moderna sjöslag, fartygen ligger långt ifrån varandra, ingen ger sig på någon dramatisk äntring, istället är det långskjutande kanoner som är de effektiva vapnen. Vi ser knappast fienden, hör krevaderna slå ner och ser vattenpelare runt om skeppen och då och då en träff så pansarplåten ryker. Det är svårt att göra film av det och resultatet blir ganska spänningslöst.

Ett tyskt så kallt "Pocketship" jagar brittiska handelsfartyg i södra Atlanten i Andra Världskrigets absoluta inledning. Några brittiska jagare lyckas komma i strid med henne strax utanför Uruguays kust. Det tyska skeppet söker nödhamn och diplomatin ger henne endast 72 timmar i hamn innan hon måste ge sig av igen. Under den tiden hinner britterna sätta en djärv plan i verket vilken slutar med tysk katastrof. 

Det mest intressanta är att även skeppen förekommer på listan över skådespelare, det tyska skeppet Graf Spee spelas av ett amerikanskt fartyg. Annars en skeppspräst i aktion, en rar trumpetare och en rosenkrans som plockas fram i nödens stund.

The Bromley Boys

Betyg: 2 monument

Ännu en film som upprättar nördarna i världen. Denna gång en fotbollsnörd - inte en fotbollsspelare, han kan knappt träffa bollen, men den som kan alla fakta om laget, laguppställningar från flera år tillbaka och vem som borde ha spelat på vilken position när. Dock visar det sig att mycket av det han vet är missuppfattningar, men ändå tas han märkligt nog på allvar av de ganska svagsinta kamraterna i supporterklubben (de är bara fyra medlemmar) och det som tycks bli en katastrof räddas i sista stund och blir en framgång. Ganska rart, men mest fånigt och stundtals pinsamt.

Det mest udda är att det lär ligga någon sorts sanning bakom historien om Bromley F.C. "Englands sämsta lag", som gör sin sämsta säsong någonsin 1969-70 och det är just då filmen utspelas.

Flickorna

Betyg: 5 monument

Det är sällan en film känns så fullkomligt helgjuten som denna Mai Zetterling-film från 1968. Allt från musik till bakgrundsljud, skådespeleri, manus, klippning, kameravinklar, scenval, budskap, form, gestaltning - allt smälter samman till en enhet. Det är helt enkelt mycket bra och filmen borde visas dagligen i dessa dagar av politisk infantilitet.

Ett teatersällskap från Stockholm reser ut i landet på turné med Aristofanes Lysistrate. Vi får följa dem på repetition, i turnébussen, på scen, i logerna ... Och hela tiden blandar sig huvudpersonernas egna liv in i pjäsens tema och handling. Det sker i en sorts eleganta montage av dagdrömmar och fantasier som plötsligt dyker upp mitt i den andra handlingen. Det blir smått absurt och spännande då vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst: en kvinnodemonstration för fred eller en gubbmiddag med svettiga karlar som pratar skit? Bäst är sängförsäljarna och de vackra bilderna i morgondimma över Karlskrona torg (det är precis så stort!).

Ride Like a Girl

Betyg: 4 monument

Michelle Payne

Allt handlar om hästar; all lek, allt arbete, alla samtal i den stora familjen Payne där de tio barnen alla på ett eller annat sätt sysslar med hästkapplöpning. Allt handlar om hästar ... och om den alltför tidigt döda mamman. Michelle som är yngst minns henne inte, men bestämmer sig redan som barn att hon ska vinna Melbourne cup, vilken är ett av världen mest prestigefyllda hästlopp och när hon sitter i sadeln och grindarna öppnas inom några sekunder, sänder hon en bön till mamman och storasystern som föll av sin häst och dog.

Det är lika naturligt med böner som med hästar i familjen. De är alla katoliker och har gått hos nunnorna i skola - nunnorna som satsar sina samlade småpengar på att Michelle ska vinna cupen. Filmen följer Michelles väg från förtvivlan, hetsbantning, allvarliga fallolyckor, utsatthet och förakt från manliga jockeys till hennes seger som blir historisk och grundar sig i en alldeles kolossal evishet, som hon har efter sin far.

Bäst är när nunnorna ska fixa med den mobila tv-antennen när de ska se på hästkapplöpning i skolan (som vi såg Stenmark) och så förstås hennes bror, Stevie Payne som spelar sig själv: Australiens bästa hästskötare - med Downs syndrom.

Ta fast tjuven

Betyg: 3 monument

En elegant bagatell med Grace Kelly och Cary Grant inspelad på franska rivieran där Hitchcock inte gillade det naturliga kvällsljuset så de scenerna är fotograferade i ett märkligt onaturligt grönt ljus. Cary Grant är hjälten från motståndsrörelsen som har en historia som juveltjuv och när ett antal rika turister blir bestulna på sina juveler faller alla misstankar på honom. Men han är oskyldig - som i alla Hitchcocks filmer. Filmens plot är hur han avslöjar den riktiga tjuven och samtidigt blir förälskad (i Grace Kelly, som faktiskt träffade furst Rainer under filminspelningen!).

Det är ganska uppenbart från början vem den verkliga tjuven är, så den delen är inte så spännande, inte kärlekshistorien heller. Ändå är det snyggt med Grace Kelly som den som driver på, som kör bil - alldeles för fort - och i princip friar. Hitchcock är bra på starka kvinnoporträtt! Roligast är polisernas bolltrixande när de väntar på att förfölja den som de tror är tjuven och mest intressant teologiskt är det långsamma mässandet på latin under begravningen som mer blir en ljudmatta än en gudstjänstupplevelse.

Historien om Robin Hood och hans glada gäng (1952)

Betyg: 4 monument

En märklig blandning av enorma kulisser och faktisk inspelning på ort och ställe, dvs Sherwoodskogen. Med charmigt skådespeleri, glatt humör och en bra historia blir filmen mycket bättre än vad den egentligen är. Å ena sidan de enkla människornas kamp för överlevnad i en värld av förtryck och å den andra en fullkomlig kapitulation för kungamaktens despoti. Det går inte ihop, men så är det inte heller någon historielektion. 

Bäst är Ärkebiskopen av Canterbury som både ber en bön till Gud som "Stridens Herre" och slåss, som den cleric han ju faktiskt är, med stridsklubba. Vid sidan av det får vi vara med om kanske filmhistoriens kraftfullaste dop och höra en komisk version av Galaterbrevets ord om att bära varandras bördor (Gal 6:2).

Murphys krig

Betyg: 4 monument

Det är de sista månaderna av Andra världskriget, men vi befinner oss på en plats som inte brukar räknas dit - Orinocco flodens mynning i Venezuela. Det börjar dramatiskt med ett fartyg som blir attackerat och sänkt med ett kaos av män som kastar sig handlöst i vattnet och beskjuts av fienden när de söker skydd bland vrakspillrorna. Senare får vi veta att endast två män överlevde, Murphy och en till. Murphy, som nog var någon sorts mekaniker på faryget, förs medvetslös till en läkarstation som drivs av kväkarna. Där blir han besatt av att hämnas på den tyska ubåt som sänkte hans skepp och som dessutom har siktats uppåt floden. Att sedan kriget är på väg att ta slut berör inte Murphy - inte ens den tyska kapitulationen påverkar honom, hans krig fortsätter till sista blodsdroppen.

Det är en fin film om krigets destruktivitet contra kriget som romantisk företeelse. Men mest är det Peter O'Tooles film. Han är enastående som den dryge Murphy som utnyttjar de som hjälper honom och retas med kväkarna genom att sjunga "Onward Christian Soldiers".