Betyg: 3 monument
Ganska ointressant om det inte vore för den rappa dialogen om utopier, idealism och jordens undergång samt soundtracket som elegant fångar upp sommarens olika stämningar. Vi får ockå vara med om en omgång boboll vilket ju knappast tilhör vanligheten i film.
Betyg: 5 monument
Aporna fortsätter att leva fredligt i sin del av landet, men människor med vapen och lögner söker upp dem för att fördriva, alternativt, förinta dem. Det som återstår är att förtvivlat slå tillbaka eller att lämna skogen och låta hela folket finna en ny plats att leva på. De tvingas mer eller mindre till bägge alternativen.
Teckenspråket blir en del av räddningen, teckenspråket och vänskapen. Striden tar sig i denna den sista filmen än mer tydliga drag av striden mellan Amerikas urinnevånare och de vita erövrarna. Folkförflyttning, slavarbete och extremt förakt och förtryck. Ändå skildras Cesar medvetet som en Kristus, trots att han inte är människa. Men Kristus står alltid på de svagastes sida. I detta fallet aporna, då människorna först plågar de överlevande aporna för att sedan strida mot varandra.
Orden ur Uppenbarelseboken om att vara början och slutet (Upp 21:6) missbrukas av stora mått medan 5:e Mosebok 34 illustreras på ett fint sätt. Bäst är som vanligt orangutangerna; här Maurice, spelad av Karin Konoval.
Betyg: 4 monument
Och plötsligt skiftar fokus från aporna som apor och illa behandlade av människorna till historien om Amerikas ursprungsbefolkning och hur de hela tiden drevs iväg från områden som nybyggarna behövde. Samma historia med löften, svek och våld. Apornas ledare vill undvika krig och hjälper människorna men han blir lurad och till slut detroniserad.
Välgjort, särskilt apornas liv med det samhälle de bygger och deras kommunikation med teckenspråk. Temat; våld, förakt och krig i kontrast till rätten att få leva i fred känns relevant och skildras mer komplext än romantiserat.
Betyg: 2 monument
Sheamus Heany har i en dikt skrivit om de fattiga irländska upprorsmännen som för att stilla hungern bar rågkorn i fickorna att tugga på. När de stupade och blev liggande växte sig rågen extra kraftig på de platserna genom deras kroppar. På samma vis är det med Jan Zizka som när hans män dör placerar några frön under kroppen, slätar över jorden och säger: "Död ger liv". I Bibelns texter motsvaras det av Jesu ord i Johannesevangeliet 12:24, det som kallas vetekornets lag.
I övrigt är det första ordet i filmen våld och så förblir det. Böhmen i början av fjortonhundratalet. Europa är splittrat, katolska kyrkan är splittrad och i Prag predikar Jan Hus om uppror mot både kyrkan och överheten. Jan Zizka ansluter sig till Husiterna så småningom och blir deras framgångsrike militära ledare. Dock handlar denna film om åren innan han ansluter sig till upproret. Här är han legosoldat och slåss med och mot allt och alla. Förutom det alltför myckna våldet är filmningarna med drönare ur ett fågelperspektiv ganska påfrestande, särskilt när de ständigt upprepas.
Betyg: 4 monument
Det låter ganska fånigt, men är bättre än det låter. Här finns ett tydligt miljöperspektiv och en spänning mellan kristen tro och en äldre naturtro där den kristna tron inte förslår - den soldat som ber Herrens bön blir den första att slukas av trollet. Helikoptrar med kyrkklockor fungerar inte heller. Det som till sist räddar den norska mänskligheten (som faktiskt är mycket mindre homogen än väntat) är solens uppgång. Naturen är starkare än människornas konstruerade trosåskådning. Naturtron som en tro med hjärtat i kontrast till religionens tro med hjärnan. Bäst är ändå Siggy, filmhistoriens coolaste hacker!
Betyg: 3 monument
En liten blomsteraffär i en judisk del av det nedgångna Manhattan försöker överleva trots kundernas magra ekonomiska resurser. Odugligen Seymour som hela tiden snubblar på allt och alla har en idé. Hans egenhändigt uppdragna specialväxt ska locka kunder till butiken. Och det gör den, men inte bara kunder utan även Föreningen tysta blomsterobservatörer i södra Kalifornien, polisen och ett antal döda kroppar. Absurt och fånigt, men samtidigt vänligt och charmigt.
På många sätt en studentikos lågbudgetproduktion - men stundtals hejdlöst rolig, som när Jack Nicholson som masochistisk begravningsentreprenör sitter i tandläkarens väntrum och högljutt njuter av att läsa tidskriften PAIN. Eller Audrey, det fantastiska butiksbiträdet som filmen igenom helt obekymrat ler klämkäckt åt allt från hostmedicinen hon får som förrätt hos pojkvännens udda mamma till den blomsterätande mannen som saltar på nejlikorna. Eller polisernas stenhårda dialog på kontoret. Eller de musikstycken som annonseras på radion ...
Betyg: 3 monument
Mer poesi än handling, mer koreografi än regi. I en villa i Calcutta (inspelat i Sydfrankrike) rör sig fyra män och en kvinna långsamt in och ut ur synfältet. Det är vansinnigt snyggt koreograferat, hur de rör sig ut och in i bilden medan kameran står still - eller hur de står still och kameran l å n g s a m t panorera genom rummen. Till detta en uppläst text med ett par olika röster, som ett bildsatt röstspel. Långsamheten i både rörelse och röster, det grönaktiga ljuset och det fullkomligt händelslösa ger en känsla av tomhet och övergivenhet. Världen är lika övergiven som tennisbanorna och det som möjligen pågår pågår någon annanstans. Kanske en effektiv och kritisk skildring av kolonialismen på ett existentiellt plan - men det blir lite för långsamt till slut.
